thinnyskinnyme

Hej hej hej hemskt mycket hej! Redan efter en-två dagar börjar jag sakna bloggen... Jag vet inte vad jag håller på med, försöker bygga upp mig själv med faller lika snabbt till marken. Kommer på mig själv med att räkna kalorier på paketet och i huvudet. Får ångest för glassen, ut och cykla bort den. Gråta. Jag vill ha kontrollen, jag vill vara stark. Jag saknar, vill göra av mitt liv på någonting. Det blev ingen dejt, känner mig ratad. Tankarna bara flyger. Ångest över att gå i bikini, åh fy fan.

 

Tankarna flyger runt just nu, jag vet inte riktigt vad jag vill och hur mycket jag är beredd att ge eller offra. Jag vill börja om på nytt, försöka hjälpa mig själv på samma gång som jag hjälper er att komma ur detta.

Så tjejer jag vet inte om detta faktiskt är för det bästa eller om jag gör helt fel nu. Jag vill låta er lära känna mig på riktigt nu, jag har gjort en ny blogg där jag tänker peppa mig själv och er alla! Jag vill hjälpa er också, det handlar inte bara om mig själv utan jag känner att jag vill ge någonting nu som jag inte gjorde innan. Försöka vända på denna skruvade verkligheten som jag lever i just nu. Jag måste ta mig ur den! Måste! Måste! Ätstörd eller inte, självmordsbenägen eller inte, ja jag vill få det att funka ändå. Satsa på livet, sakta komma upp på fötter igen. Det finns så mycket som jag låtit mig själv förlora, det finns så mycket jag saknar så att det gör ont. Jag tänker göra detta till något bra nu.

 

Du lever faktiskt bara en gång.

You only live once

 

Jag lägger inte denna bloggen helt åt sidan, jag tänker fortfarande fortsätta följa er och så och ni är mer än välkomna till min nya blogg. Snälla snälla följ med mig till den, jag har fått så mycket stöd, tips och hjälp av alla er fina tjejer där ute! Jag finns här för er och jag vill hjälpa er på alla sätt jag kan!

 

tack för denna tiden, det har varit skönt för mig att få ur mig mina djupaste tankar ut i cyber-space. Men nu är det dags för mig att kila vidare.

 

Jag kilar vidare till: http://valbefinnande.blogg.se/

 

Puss på alla er där ute, jag tittar in lite då och då för att kanske skriva några ord, svara på era kommentarer och blir jag helt galen och tappar hoppet är det hit jag kommer vända mig först. Till er, till min dagbok som faktiskt speglar mitt senaste år. Åh tack för att ni har funnits och snälla försvinn inte! <3

Efter en kväll av irrande runt i stan med bankande hjärta blandat med rädsla för att bli rånad eller våldtagen har jag kommit upp på fötterna igen. Jag känner att jag faktiskt drar ner alla omkring mig och att jag faktiskt hade kunnat vara med positiv i mitt liv... Jag vet inte om ni vill ha kvar mig här på bloggen om jag säger att jag tror att jag fokuserat på fel sak... min viktnedgång istället för att förbättra mitt liv och min attityd till mig själv. Att föda viljan, modet och mitt icke-existerande självförtroende känns viktigare. Känns sjukt att skriva det när jag precis skrev att jag ville må dåligt och svälta ner mig som jag gjorde i höstas... Har blivit sjuk i magen på kuppen av det också...

 

Jag vet inte om detta också är ett irrande som kommer i mina trötta natt-timmar, men det känns som att det är på riktigt denna gången. Vill planera realistiskt, följa mina planeringar, käka rätt och sova på nätterna. Jag vill också satsa på matlagningen, musiken och alla andra av mina kreativiteter. Jag vill kunna älska, skratta, le. Leva. Jag vill leva. Igen. Jag vill komma upp på fötterna, satsa på kärleken, vänskapen och familjen.

 

 

Så vad säger ni? Vill ni ha kvar mig utan mina kcal-intag, negativa inlägg om självmord och mitt allmänt dåliga mående... Vill ni vara med så att vi kan peppa varandra, hjälpa varandra ur denna svackan och plocka fram en positiv inställning som aldrig kommer försvinna? Misstag lär man sig av, det är meningen att man ska tvivla ibland bara man kommer upp på fötter igen!

 

favorit i repris, fast denna gången med en helt annan innebörd

Jag önskar så hårt att jag kommer vara lika intrasslad i mina sjuka idéer som jag var i vintras. Jag vill bara försvinna, tyna bort tillsammans med all smärta.... Jag vill inte äta, inte prata, inte gråta fler tårar. Jag vill inte gå på gymnasiet, jag vill inte ta studenten, jag vill inte få nya vänner. Jag kan inte leva med sveket längre.... Nu ska jag ladda min mobil, sen ska jag ta mig ut och försöka andas in röken och en cola zero...

 

 

Förvandling! Rädsla. Hämnd. Kärlek. Strävan. Målet. Motivation. Styrka. Bevis.

 

Jag vill låta det hända. Nu. Från och med nu. Kämpa. Din jävla gris.

 

Det är just därför.

 

Nattdrömmar.

Var börjar historien?

 

Happ, vet inte om jag ska skriva om vad jag ätit, för har inte räknat på en vecka. Har handlat hem ett råg och solrosbröd som ligger på 50 kcal/ skiva. Jag ska på dejt på söndag, jag är sjukt nervös. Hittade ett par jeans som framhävde min kurviga kropp idag, som jag inte alls gillar. Inte jeansen, kroppen... hehe. Jag vet inte om jag ska skriva om SOC-mötet. Det blev kaos och jag och mamma verkar vara tillbaka på ruta ett. Försöker döda ångesten med rök-pauser så att jag inte gör något annat dumt...

Det blir ju lätt så om jag inte får ut mina känslor, inte känner mig hörd eller när jag inte får säga vad jag tycker.

 

Allting känns dubbelt, är sjukt glad men även förvånad över att han frågade ut mig. Efter fyra år av trånande får jag änligen visa vad jag går för...

På samma gång är jag så jävla nervös... att jag bara ska förstöra allt...

Men jag är ledsen över det här med SOC. De kommer antagligen öppna utredning och det blir bara jobbigt, tar tid och kraft och just nu vill jag bara försöka leva efter mina omständigheter.

 

Dubbelt. Därför har jag inte haft tid eller ork att blogga, jag tror det kallas bloggtorka.... Hm jag ska bli bättre på att kommentera och visa intresse för era bloggar som ni gör för mig.

 

Jag älskar er, för att ni finns när ingen annan gör det.

 

Puss!

Mitt enda mål här i livet nu som det är, är att försöka vara mer positiv. Att verkligen försöka tro på mig själv mer och mer för varje dag, tänka positivt och göra vad som är bra för mig! Jag måste sluta med alla självskadebeteenden och med all destruktivitet. Det fungerar inte längre...

 

Sålänge jag kanske kan försöka tänka "Jag klarar mig" så kommer allt bli bättre.

 

Inga förbud och inga regler, bara ett försök att ta mig ur min onda cirkel. Jag säger godnatt nu, har inget mer att göra. Har suttit hela dagen framför "One tree hill" och drömt mig bort hur mitt liv borde se ut. Jag borde gå ut och försöka göra det bästa av morgondagen. Försöka vara lite positiv. Åh.

 

Pratade med Missa på telefon, hon är så fin!

 

Hon sa en ganska smart sak som jag själv har tänkt många gånger. Jag har så jävla mycket planeringar.... och jag följer nästan aldrig dem. Jag ska kanske tagga ner på dem lite för ett tag. Ha någon regel som jag tycker är viktig och sen ta allt det andra som det kommer. Alla vill ju träna varje dag och strecha och äta minimalt. Men ibland bara funkar det inte och då får man tänka och planera något som skulle fungera långsiktigt....!

 

Jag har lite problem med dessa jävla listor som jag kallar dem. Jag bara planerar och spekulerar och vid tiden jag skriver dem, tror jag att allting ska gå som jag vill. Orealistiskt, ja jag vet...

 

Godmorgon föresten hahah, hur är det med er idag? <3

 

Brukar inte vara uppe sent, vill inte förstöra min dygnsrytm men nu är jag uppe med ugglorna!

 

Den första dagen med den nya dieten har gått sådär. Har strechat, gått min morgonpromenad, ätit för alldeles för mycket kcal på helt fel tider och ingen kvällträning. Men har lyckats äta vegetariskt idag, men jag hade till och med SOCKER i mitt te hos min kompis. Herregud det har jag fan inte haft på år och dar. Frågar mig varför? Men inget vitt vete eller andra snabba kolhydrater, förutom det där sockret...

 

Idag när jag äntligen vågade ta mig ut, det tog många ångest-andetag så hände det en grej. Jag fick syn på tjejerna som gjort mitt liv till en mardröm. De som innan var mina bästa vänner, de som sagt att jag drog ner de i skiten och bara ville få folk att må dåligt.... Tio meter ifrån, de pekar, mamma pekar, jag tänker "åh herregud, nu händer det, nu kommer de fram och jag kommer inte veta om jag ska gråta, ge dem en fet lavett eller om jag ska krama dem."

Det hände inte. De kom inte fram. Sa ingenting till mig. Jag vet inte vad som är värst. Om de faktiskt hade kommit fram eller besvikelsen för att jag trodde att de hade något jävla samvete.

 

Så, det här är orsaken till min 5 geisha-rutor som mamma köpte geisha-chokladet för att muntra upp mig i min hjärtklappning och mina tårar. Innan hade jag käkat upp hela jävla chokladet för att sen vräka i mig munkarna som mamma köpte. Men nu är jag starkare. Intalning.

 

 

Jag är inspirerad av min ilska. Längtar efter att få somna in, drömma om hur jag skäller ut dem för att sen vakna utvilad imorgon för en lång morgonpromenad!

 

Jag tänker på det här med dieter. Jag behöver någon ganska lätt som passar min livs-stil.

 

5 dieten menas med att man äter 5 mål om dagen, tränar 5 gånger i veckan och det är tillåtet med fusk 1 gång i veckan.

Jag tänkte forma denna dieten efter vad jag vill åstadkomma och slimma till den lite. Nu på sommarlovet har jag ju orken och tiden till att verkligen hänge mig åt dieten!  Jag håller på att dö av tristess efter bara en helg ledig...

 

Men det ska det bli ändring på.

• Morgonpromenad varje morgon.
• Träna 5-7 ggr i veckan. Minst 25 minuter.
• Strecha varje morgon
• Situps, armhävningar, plankan varje kväll
• Äta för 1000 kcal/dag, 5 mål om dagen var tredje timme.
• Fuska med maten1 gång i veckan. Helst bara varannan vecka. Äta måttligt av det jag är sugen på.
• Vegetarisk kost + Fisk.
• Inget socker
• Inget vitt vete. Pasta, bröd, ris
• Bulgur, matvete och quinoa är tillåtet
• Sova minst 8 tim/ natt. Helst 10-12 tim

Efter två veckors ångestattacker, gråt och skrik kommer ilskan! Hur fan kunde de göra så här!? Vem fan tror de att de är? Varför är världen så jävla vrickad!? De skulle föreställa mina bästa kompisar, som jag dessutom behövde mer än någon annan. Så gör de så här. FUCK DEM! De kan ta sig ******* och SNURRA OM! Fan asså, helvetes jävla skiiit!!!!!!!!!!!!!!!

 

Jag ska FAN visa dem! Jag ska FAN kunna leva utan dem, vill aldrig se deras jävla trynen igen, o gör jag det så kommer det vara synd om dem. De ska skämmas och bli så fruktansvärt obekväma när jag kommer där, ser lyckligare ut än någonsin, snyggare än någonsin och bara förbluffar dem. Jag har ju blivit av med dem, äntligen slipper jag deras jävla oskrivna regler och krav som bara en jävla robot kan hålla, om ens det!

 

Fy fan jag hoppas de brinner upp i kylan.

 

Jag ska vinna! De ska förlora! Jag ska FAN visa dem vem jag är! Slut på tjafs och osäkerhet, jag ska bli en ny!!!!

 

Har sovit sju timmar. Är ganska trött. Ska försöka ta mig ut på en morgonpromenad innan frukost. Vill andas igen, de ska inte få vinna. Ut med allt i alla steg, fortsätt gå, håll din balans så blir det bättre!

 

Detta är ingenting att skämmas över. Jag är så trött på att smussla. Jag ÄR faktiskt överviktig så varför i helvete skulle jag inte få ge ner i vikt och bli smalare, hälsosammare och starkare?

Jag vill vara min egen inspiration, jag vill visa mig själv att jag klarar detta, att jag kan vinna! Alla vill se mig misslyckas men det kommer aldrig hända. Jag har mitt liv och min kropp i mina händer och det är jag som bestämmer. Sen hur jag gör det är min ensak. Jag vill klara detta, endast då vill jag leva. Jag vill vinna och visa alla att det hade fel. Det kommer bli en resa men jag har viljan och jag har gjort det förr, tänkt på mig själv i första hand som en person att ta hand om. Det är ju det som är grejen, att jag inte älskar mig tillräckligt mycket och att det faktiskt är fruktansvärt svårt att släppa mina gamla vanor med självskadebeteende och tröstätning. Jag vill bli den bästa versionen av mig nu. Jag vill ägna mitt liv till mig och till mitt liv. Jag är så trött på att jag gett allt till alla och inte fått något tillbaka… Jag är så trött på att bli besviken! Sviken också för den delen. Jag ska bygga upp mig själv så att jag kan stå där en dag, framför dem, framför mig själv och säga att jag gjorde detta för min skull!  

 

Det handlar om min hälsa, mitt välmående och vem jag vill vara. Det är så mycket större än några kilon!

Jag vill bli kär, jag vill kunna älska någon annan som min nästa, jag vill kunna tycka om livet, jag vill leva utan ångestattacker och hat mot mig själv. Jag vill att detta ska ta slut och självmord är faktiskt inget alternativ!

I´m a survivor

 

Japp, nu har jag läst färdigt 100 inlägg på bloglovin och jag är pepp igen! Jag är motiverad att fortsätta. Skäms för att säga att jag inte tränat på HELA denna veckan... inte ätit bra heller. Men så ska det inte förbli. Jag ska träna imorgon, så att jag har tränat denna veckan iallafall!

 

Jag tänker inte misslyckas. Alla de vill ju se mig misslyckas och det är dit jag kommer vara på väg om jag inte sätter stopp nu. Det räcker nu. På med masken, jag ska fan klara detta!

 

 

 

Förlåt alla, jag är helt borta. Det är svårt för mig att få ner fötterna på jorden efter vad som har hänt. Jag är verkligen bortkopplad. Får tiotals gråtattacker per dag och äter tills jag mår illa. Självskadebeteende? Ja!!

 

Jag vill liksom inte leva längre. Det går så långt att jag börjar planera... Allting känns meningslöst och tomt. Min psykolog blev orolig för mig och skickade mig till en psykiater som gav mig ångestdämpande. Nu saknas bara anti-depressiva och sömnmedel så kan jag kanske överleva. Nej, jag vill inte.

 

Hejhejhej hemskt mycket hej!

 

Jag förstår inte ni som redan har gått in här på bloggen, jag måste ju vara uppe tidigt med tuppen för att göra inlägg innan ni tittar in här, jag som redan tycker det är tidigt med tuppen ;)

Min sista jobbe-dag, fett skönt men också oroligt för vad som kommer hända sen när jag inte har något att göra på dagarna. 16 dagar till turkiet, åh vad underbart men också skrämmande...

 

Hur är det med er idag? :) <3

 

Sista dagen på jobb imorgon sen gäller det bort med dagis-fröken vanorna och in med hälso-flisan! På förskolan bara äter vi och äter. Det tar aldrig slut! Men imorgon är det slut på allt. Förlåt för att jag inte uppdaterat, det kommer ett fett långt inlägg imorgon om vad som har hänt i veckan förutom att jag "tappat" kontrollen medvetet. Mår skit av det men måste också tänka på att det finns viktigare saker ibland. Men men nu är det slut på slappandet. Turkiet om 17 dagar... Ush

 

 

Skriver mer imorgon. Kaos i sinnet och i verkligheten. Mitt huvud skriker!

 

Måndag: Allting hände, kommer inte ihåg var den jävla dagen blev av... (Vårrullar + Godis)

Tisdag: Åt för ca 1400 kcal (helt ok) och brände 964 kcal. Landade alltså då på: 428 kcal

Onsdag: Åt för 1161 kcal och brände bort 1135 kcal: 25 kcal
Torsdag: Åt för för mycket (Godis), 1582 kcal... brände 638: 944 kcal

Fredag: Hets-dag. Fusk dag. För många kalorier blä (Pizza, Chips, Kaka, Godis)

Lördag: 1327 kcal. Ingen träning bara ganska nyttig mat. Hade velat landa under 1200 men vad gör man. Gick inte längre än att skippa lunchen för mocka-latten.

Söndag: Ätit för 1880 kcal bränt 1776 kcal: 105 kcal

• Skött mig med kcal intag 5/7 dagar
• Skött mig utan onyttigt 4/7 dagar
  
• Tränat 4/7 dagar
  

Ojojoj.

 

Frukost: 1 skiva grovt surdegsbröd, 10 g valio creme cheese, 1 skiva kokt medvurst, 1 kokt ägg och 20 g gurka

 

 

Mellanmål: Banan och Cola Zero

 

Lunch: Tonfisk-bönsallad (6 st körsbärstomater, ca 1 dl paprika, 5 st rädisor, 75 g tonfisk, 100g kidneybönor, 1 dl kikärtor, 0,3 st gurka, 0,5 dl rödlök, 1 morot) Sommarörts-dipp

 

 

Onödigt!

Middag: Kotlett, stekt ris med lök, sås, gurka och jordnötter

 

Ut:  62 min simning 2 km, 1,5 h promenad och 20 min cykling = 1776 kcal

 

Okej denna dagen har ju gått sådär, hade kunnat skippa en av "godsakerna". Hur fan kan de vara godsaker när de bara ger mig ångest.... Hur fan vågar jag förlita mig på att jag bränt så mycket idag och att maten inte komma bilda nytt fett så att jag kommer väga 4 kg mer i Turkiet istället för några kilo mindre... Ångest. Ska aldrig mer äta så här mycket.... var jag tvungen...?

Dagen har varit fin, varm och somrig. Jag har känt mig somrig hela dagen när jag gått runt och svettats haha. Först tränade jag ju i ca 3 timmar, brände några kalorier på det. Vägde mig på simhallen... 71,5 kg. Först tänkte jag om jag skulle börja dölja det för er, klart jag skäms även om det ser ut som att jag gått ner 5 kg sen förra sommaren. Det har jag också. Men alltså jag vill vara ärlig. This is the ugly truth. Men just nu försöker jag förlita mig på att om jag kämpar tillräckligt ofta, mycket och mer så kommer det synas till slut. Om jag verkligen ger mig fan på att fixa det! Jag har inte nått mitt mål för veckan och jag skyller mig själv för det, när jag ska till Turkiet vill jag vara smalare! Jag har massa motiveringar, resan och kjolen som är liiite för liten.... Jag vill klara detta!

 

 

Träffade en kompis efter träningen, vi pratade länge och det var första gången på väldigt länge jag skrattade. Känns bra. Förutom kalori-intaget men annars kommer jag överleva...

 

Vaknade för en timme sen, har ätit frukost. Ska packa mina saker och promenera till badhuset snart. Ville bara titta in här först :)

 

 

Vad ska ni göra idag?

 

Jag tar det lugnt. Dagen har bestått av en lång sovmorgon, god mat, trevligt sällskap, ett litet mini-spa med ljus, skrubb, ricin-olje-inpackning, flätning, insmörjning och nagelmålning. Jag har lyssnat på jazz nästan hela kvällen och jag känner mig riktigt ompysslad. Är sjukt stolt över mig själv att ingenting gått överstyr, att jag tagit hand om mig själv istället för att skapa ångest eller skada mig själv. Det är svårt att vara hemma själv i detta läget, men denna kvällen har varit fin.

 

Det är dags för mig att krypa till säng, ska upp tidigt imorgon, ta en lång promenad till badhuset, simma några kilometer och väga mig. Se om 20 dagars förbättrat beteende faktiskt gett något resultat. Jag är rätt spänd, kommer bli glad eller super-besviken. Men om jag inte får det resultatet jag vill ha, vilket är att ha hamnat på sexan igen så kommer jag försöka tänka "Men då får jag kämpa hårdare, mer och oftare!" Jag har faktiskt tänkt börja gå till gymmet igen, ska försöka springa på morgnarna nästa vecka, sova mer och äta nyttigare.

 

Frukost: Chokladröra (1 dl kesella lätt, 1 dl valio vanilj, 1 msk kokosflingor, 0,5 dl hackade mandlar, 10 g kakao) torkad frukt (3 katrinplommon, 5 bitar torkade aprikoser,) och 0,5 dl laktosfri mjölk i mitt granat-äppelte

 

 

En stor mocka-latte

Middag: Tonfisk-sallad (100 g kidneybönor, 6 st körsbärstomater, 4 rädisor, isbergs-sallad, morötter, paprika, rödlök, ruccola, 0,5 dl kikärtor, 75 g tonfisk, 5 bitar soltorkade tomater) Sommarörts-sås (0,6 dl dl kesella-lätt, 0,5 dl sommarörts-creme freiche)

Ingen träning idag, har promenerat runt lite i stan, cyklat fram och tillbaka men ingen träning. Man behöver såna dagar också (försöker jag intala mig själv)

Det här var en bra dag även om jag inte är riktigt nöjd med slutsumman så har jag ätit bra frukost och bra middag. Jag har varit hemma själv hela kvällen och inte gått i skafferiet för någon hets ikväll. Går det åt rätt håll?

Jag har bara inte koll på mängden mat, vad är normalt att äta? Jag kan säga att jag inte åt all dipp eller all sallad. Åt tills jag inte orkade mer, lämnade lite kvar. Men vad jag gjort upp för mat idag är för 1327 kcal. Det handlar bara om att jag ska minska på det lite. Frukosten blev jag nästan mätt på efter typ 5-10 skedar. Men jag satt och njöt länge, det var trots allt min lediga lördags-frukost. Ingen stress... Det var skönt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detta är första gången jag är hemma själv sen allt hände. Det är ovanligt tyst här hemma och jag vet att jag kan göra vad som helst nu... Litar inte ett dugg på mig själv...

 

Har varit ute och träffat en kompis, första gången på en jävla vecka jag umgås med någon. Jag tänker glömma allt nu när jag är hemma, försöka andas normalt och hålla mig så sysselsatt som möjligt.

 

Jag hör av mig till er snart, puss

 

Ni vill inte veta vad jag ätit, jag vet själv att det är tråkigt att läsa andras blogg-inlägg om hur tjocka de känner sig när de ätit sååå många kalorier. Så jag tänker inte göra det för jag skäms för mycket. Det enda jag kan säga är att jag kommer se till så att det blir en så jävla mycket bättre dag imorgon...

 

Jag skriver mitt lilla nattinlägg, det är så mycket tankar om rusar runt i huvudet just nu. Jag är så jävla arg på världen och på mig själv!

Det är fortfarande så nu att jag har kontrollen, jag "bestämmer" när jag ska få ångest för maten och när jag ska äta mindre och så... Det finns inte någon "Ana" inom mig som regerar. Det är jag själv som styr detta... Även fast jag ätit för ca 4000 kcal idag (det känns så) så kan jag kolla mig i spegeln och se att jag är smalare än förra sommaren åtminstone. Jag tror att jag har nått mitt vikt-mål för denna veckan och jag hoppas så... Vill bara få tag på en jävla våg!

Jag vet att jag har kontrollen fortfarande men jag vet också att det är värre än vad jag tror även om mina symptom inte syns så tydligt utåt eftersom jag är bäst på att spela teater. Jag vet inte var gränsen går för ätstörning, matfixering, anorexia, bulimi och tränings-missbruk. Jag vet att om jag får se resultat kommer jag bli peppad till tusen och fortsätta. Så detta är en övergångs-period och vad som händer under denna tiden kommer bestämma hur resten av mitt liv kommer se ut... Det finns fortfarande chans att stoppa mig men ärligt talat tror jag att det är meningen att jag ska svälta ihjäl mig.... 

 

 

Åt en bra frukost imorse, blev sjukt mätt på bara en knäckemacka och ett ägg, men efter mötet med mamma som var ganska omskakande ville mamma äta frukost eftersom hon inte gjort det.

 

Så det blev frukostbuffé, massa vitt mjöl, juice, kaffe med socker, ja sånt som jag slutat unna mig helt för att ångesten tar över. Inte nog med det, fast att jag var proppmätt efter den jävla jävla buffén satt jag och tryckte i mig lax med potatis och hollandaise-sås. Sen blev det mellis och det var glass och rån med mjukost. Pregade i mig en päron-split fast att jag hatar dem och sen ett jävla rån med räkost, jag som ALDRIG äter räkost. Mitt självskadebeteende? Jarå, det är full igång. Svälj en drickyoghurt på väg hem från jobbet också på sådär 180 kcal. Ja ja visst ät massa vindruvor och sen en skål med jordgubbs-fil och allbrain. Det har inget stopp... Hjälp mig jag föreslog till och med en jävla pizza till middag. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!?!?!?!?!?!? Har inte räknat kalorierna, tänker inte göra det heller. Ingen träning idag, ingen kontroll. Inga vänner.

 

Måste måste vara bättre! Jag längtar till min lön så att jag kan fylla skafferiet med exklusiv smal-mat! Har inga planer, har inte haft det på typ tre veckor, ingen vän hör av sig, jag hör inte av mig till tom för hela jävla världen råkar vara falsk.

 

Just det, nämnde jag att jag trillade av cykeln i farten på väg hem från jobbet?

Karma.

 

Favorit i repris <3

Godmorgon! Snart dags för mötet. Jag går i ett töcken av dimmiga känslor som inte får komma ut, trots att den gör det när alla lampor är släckta...

 

Lite fakta om mig

 

• Jag hatar när äggen spräcks i kastrullen när man ska koka dem....
• Den maten jag är mest rädd för som känns onyttigast är korv
• Det är när musiken inte längre får mig att känna som jag blir rädd för livet på riktigt.

Tröst-ätit i "lagom" mängd till bokläsandet... tårarna bara rinner, jag är livrädd inför mötet imorgon... Jag lyckades iallafall med att unna mig lite kreativt gitarr-spelande och lite läsande också. Första gången jag läser ut en bok av fri vilja på jätte länge... Jag som egentligen är en bokmal!?

 

Okej... Bättre dag imorgon, måste bara överleva dagen sen ska jag försöka dansa i regnet!

 

Kramar på er! <3

 

 

Frukost: Kvarg-röra: 1 dl kesella lätt, 1 dl valio vaniljyoghurt, 10 g mandlar, 2 bitar torkade aprikoser, 2 torkade katrinplommon och en bit torkad päron = 336 kcal

Mellanmål 1: 1 päron = 103 kcal

Lunch: 1 kor, 2 st potatis/grönsaks-bullar och sallad = ca 360 kcal

Mellanmål 2: 2 pannkakor och jordgubbs-sylt = 229 kcal

Middag: Samma som igår: Kycklingfilé, färskpasta, mozarella, soltorkade tomater, fetaost, pinjenötter, ruccola och sås.... = 500 kcal

Övrigt: En jävla pralin! ÅH! = 54 kcal

1582 kcal  (Är inte det det normala kalori-värdet en kvinna ska få i sig per dag?)

 

Kriget efter kriget

När kriget precis är slut så brinner fortfarande eldarna, det ligger spillror kvar från det som brukade vara intakt och allting ser hopplöst ut.

Det är så det känns för flickan nu, kriget var slut för längesen men hon går fortfarande längs vägen och plockar upp spillror från sig själv. Elden brann länge, alla visste vad som hänt men elden brann fortfarande så det var för tidigt för att börja städa. Till slut måste hon släcka elden och börja plocka. Det är då alla minnen kommer tillbaks och flickan tänker tillbaks på allting hon förlorat. Flickan vaknar på nätterna efter en mardröm och kommer på att det hon drömde har hänt. Allting känns så svårt att greppa men när hon väl gör det känns det som taggbuskar mot handflatorna. Flickan ser saker hon inte borde se, saker som inte är sanna. Allting hon hör är på avstånd. Flickan går och plockar längs vägen, då och då ser hon tillbaka med tårarna rinnandes. Klumpen i magen försvinner inte. Inte på länge. Hela kroppen säger emot, hela kroppen skriker ”sluta” och flickan kan inte hjälpa när hon uttalar orden. ”Sluta”. När ska det ta slut?

Döden är en slags trygghet för henne, hon vet att en dag så slutar allting och det finns ingen evighet. Ibland när hon cyklar över gatorna och bilarna inte stannar, då när det är väldigt nära att bilen kör på henne. Först sätter hennes naturliga reflexer in, sen kommer flickan på sig själv med att tänka ”Det gör inget, då tar allt detta i alla fall slut”. Kriget innuti flickan, bilderna som går fram och tillbaka genom hjärnan. Rösterna som viskar. Skakningarna och de plötsliga panikattackerna.

Flickan skriker, när hon skriker för att hon vill att någon som faktiskt kan hjälpa henne ska komma, då får hon orden slängda på sig som en spark i huvudet och det slutar med att hon sitter mot köksdörren med kniven mot handleden.

Hur blev det så här? Kallt och meningslöst. När skedde förändringen? När slutade elden att brinna? När började flickan plocka längs vägkanten? När började hon förstå?

Vem är flickan, flickan som en gång kallades Felicia?

Mitt liv känns som en film. Jag vet att ni kommer tro att jag ljuger nu. Men på en jävla vecka hinner mitt liv förstöras. Det krävs ett möte med kompisarna och ett telefonsamtal sen vet man inte vem man är längre...

 

Jag var på BUP igår och allt eftersom jag fått mer förtroende för min psykolog slank allting ur munnen... det som jag inte vågat säga innan... att han inte bara "tjuv-tittat" på mig utan också haft handen nere i trosorna. Socialen ska kopplas in och jag vet inte vad som kommer hända. Detta triggar mig till att avsluta allt, jag vill inget hellre än att allting ska vara tomt och svart för evigt. Jag överlever inte detta, inte denna veckan. Inte idag.

 

Anmälan görs idag, mamma får veta imorgon. Helvetet kommer bryta loss och hon kommer lägga skulden på mig. "Varför berättade jag?" "Har vi inte det tillräckligt jobbigt?" "Det höll ju på att bli bra..."

 

Nej mamma... Nej... Vet du om mina blodiga ärr, trots att du sett blodet på handfatet. Vad skulle du säga om jag sa att jag haft fingrarna nere i halsen och att hela mitt liv kretsar kring kalorier?

 

Godmorgon alla! Efter sju timmar i min alldeles för sköna säng sitter jag vid datorn med ett glas fun light-stevia bredvid mig. Jag längtar efter ledigheten och min träningsvärk bränner!

 

Idag kommer jag antagligen inte hinna träna så jag tänkte gå till jobbet, vilket tar 40 min enkelväg. Det betyder att jag kommer bränna nästan lika mycket som jag gjorde på promenaden igår. Det enda som är synd är att jag inte får springa idag men jag ska prega in ångesten i lite gitarr-spelande. Jag tänkte också läsa färdigt min bok och passa min lillebror. Kanske också unna mig lite TV-tittande. Det är så min dag kommer se ut. Jag kommer försöka fördela mitt energi-intag jämnt över hela dagen, vilket blir 240 kcal per måltid. Måste ha energi. Måste göra av med energi. Måste få tänka.

 

Jag vill också berätta att cigaretterna har kommit tillbaka, men eftersom jag har kontrollen vet jag att de kommer försvinna lika snabbt, det är bara när jag är så jävla ledsen som nicotinet och känslan av att ha något mellan fingrarna att blåsa ut som lugnar mig.

 

Jag vägde mig inte igår, för jag vettefan var ska skulle hitta en våg. Det enda jag kan komma på nu är simhallen, så jag får ta mig dit nu i veckan. Måste veta vad jag har att jobba med och om några veckors hårt slitande har gett resultat!

 

Jag vill gärna veta hur ni ska spendera denna sommardag. Skriv! <3

 

Längtar tills jag ser ut så

 

Frukost:
1/2 kokt ägg, 1/2 nektarin, en halva chia-bulle med korv philadelphia och gurka = 254 kcal

 

Lunch:

En halv korv/isterband, stuvad persiljepotatis och grönsaker = 229 kcal

 

Mellanmål 1:

1 mörk bulle med pålägg = 158 kcal

 

Middag:

1/2 kyckligfilé, färskpasta med ruccola, mozarella, soltorkade tomater, fetaost, pinjenötter och en jävligt god sås! = 332 kcal

 

Mellanmål 2:

25 st vindruvor, 5 bitar torkade aprikoser och 10 g mörk choklad = 188 kcal

 

Nu ska jag sova, det är en dag imorgon också. Dag för dag.

 

 

Jo det var ju det här... Jag skulle behöva lite hjälp av er, vet ni var man kan hitta bra strech-övningar på internet? Strechar inte efter löprundor och är så jävla rädd att musklerna kommer svälla upp... Jag vill ju bli tajtare inte biffigare... <3

 

Kom hem från några timmar sen, har jobbat sen varit på BUP. Har insett att detta kommer ta fruktansvärt mycket tid och energi att bearbeta. Jag är lite knäpp, bokstavligt talat och jag reagerar inte som en annan människa i olika situationer. Men detta är mitt sätt att överleva. Ni vet ju redan vad som har hänt...

Men dagen efter blev som den blev, osammanhängande och känslorik. Jag var förvirrad och sorgsen, kände mig död och helt jävla tom hela dagen men sen mot kvällen när jag hade pratat med min ena bästa vän var jag lättad och glad. Jag frågar mig själv varför jag reagerar som jag gjorde, jag frågar mig själv om det kommer vara värt det. För detta är faktiskt något jag inte kan lägga bakom mig. Och det vet jag om. Varför är jag så jävla glad men också så fruktansvärt tom innuti. Har jag mitt hjärta kvar? Min själ? Vem fan är jag? Är världen bättre utan mig?

 

Iallafall så har jag också pratat med min pappa, han som inte funnits där. Mamma hade smsat honom att jag behövdde honom men när han ringde så trodde jag att det var en tillfällighet. Så klart inte... Men vi pratade normalt, jag svalde stoltheten och sa att jag ville ha tillbaka min pappa. Tillbaka och tillbaka kom jag fram till på BUP, jag vill ha en pappa, känna att jag har honom precis som många andra har. En manlig roll som inte slåss, dricker, trackar, utför övergrepp eller något annat som förstör mig... Mina enda erfarenheter och många av dem kommer från honom... Men iallafall kändes det bra efter, även om jag inte litar på att det ska bli bättre. Jag kommer aldrig kunna säga att jag är en bra vän, hela min värld är upp och ner vänd och jag vet fan inte var jag ska torka mig i röven....

 

Ni ska få intag och sånt sen, för jag ska nämligen ut och bränna några kalorier nu... Tihi vi hörs.

 

Snälla klyschan med att "Det blir bättre!", den är slut, den funkar inte på mig. Finito.

 

Jag har utegångsförbud. Skrattretande faktiskt för så dåligt som jag mådde igår och i måndags borde mamma vara glad över om jag träffade några kompisar. Men jag stack ut igår efter träningen för att jag fick huvudet på plats för att jag ville lösa problemet med min allra bästa vän. Jag var borta i två timmar när jag egentlifgen bara skulle gått och hämtat min cykel och handlat..... Men så är det nu. Nu får jag ta det därifrån. Mitt första utegångs-förbud. Jippie!

 

Jag kommer inte fortsätta vara så här lättad (glad?) om jag inte fortsätter ta mig ut i löpskorna. Där kan jag tänka och faktiskt förvandla smärtan till något bra. Så jag tänker inte sluta.
Idag är det dags för vägning, vet fan inte hur för jag har ingen våg... menmen.... Vi ser. Först ska jag till jobbet och leka med små barn och äta regelbundet :)

 

Hur kommer er dag se ut? <3

 

Hej mina fina! <3

 

Tack för era fina kommentarer, de betyder super-mycket. Efter jag skrivit mitt inlägg drog jag ut på en löprunda.

 

Intag igår:

 

Frukost: 0,5 dl öresundsfil med 20 g jordgubbar + en skiva knäcke med pålägg + en kopp te med honung (inte en vana) = 169 kcal

Lunch: Fiskpudding med 1 kokt potatis, smör pepparrot och grönsaker = 264

Mellanmål 1:  Knäckemacka + en macka + 1 dl fruktyoghurt = 256 kcal

Middag: 1 liten benfri kotlett med 1 kokt potatis och champinjonsås = 236 kcal

Mellanmål 2: 20 g mandlar + 8 bitar torkade aprikoser =192 kcal

Övrigt och onödigt: 3 praliner på lunchen + en kopp kaffe med mjölk= 210 kcal

 

 

Träning igår: 964 kcal

• 40 min gång hem från jobbet, ofrivilligt för att jag inte hade pengar på busskortet. Snacka om vardagsmotion = 218 kcal. Brände då alltså bort pralinerna och kaffet.

• Löprunda på 10,7 km = 746 kcal

Nu kommer det längsta inlägget någonsin. Det kommer ta tid och tårar det här. Jag vill börja med att berätta att min plan fick en störning. En fet jävla störning.

 

Det har varit skakigt med mina kompisar ett tag nu, obehagskänslor att någonting var på tok. Ingenting kunde förbereda mig på det som skulle komma... Ni behöver lite bakrunds-historia. Jag har tre bästa kompisar, vi är ett tjejgäng på fyra pers som praktiskt taget bott tillsammans i tre år nu. Sovit över varenda helg, ringt och smsat konstant. De känner mig utantill förutom att jag utelämnat bloggen typ. Ni vet också att detta året har varit det värsta året i mitt liv, det har varit som ett uppvaknande. Jag har strosat omkring med cigaretter mellan fingrarna och försökt klamra mig fast vid den lilla livslust jag hade kvar. Jag har svält mig, skurit mig, spytt och fuckat upp mitt liv på alla sätt man kan. Jag har bråkat med min mamma som om hon vore min värsta fiende och hon har gjort mig illa. Mina bästa kompisar har alltid funnits där. ALLTID. Även om vi haft våra bråk som tonårstjejer har så har vi stannar kvar för varandra. Därför är jag chockad.

 

Jag hade stämt möte med tjejerna, de ville prata om någonting. För det första började min ena kompis klaga på att jag varit "off", att jag inte hör av mig och inte har träffat dem. De eskalerade i att de tre satt i flera timmar och berättade för mig hur mycket jag dragit ner alla andra i skiten, att jag inte ville att någon skulle vara lycklig om jag inte själv var det. Alla mina vänner från klassen som jag hängt med i hela högstadiet har under ett halvår gått och snackat bakom ryggen om mig. Hur fucked jag är, hur taskig och egoistisk jag är. Mina vänner som jag funnits för till 100% i deras värsta kriser har sagt till mina bästa kompisar hur de inte pallar med mig för att allting alltid ska handla om problem och att jag inte vill att de ska vara lyckliga. Det eskalerade ännu mer... Efter att de sagt allt detta så förlorade jag talförmågan, VAD FAN SKULLE JAG SÄGA? Eftersom jag bara kände att jag gjorde de illa så sa jag att jag inte ville att de skulle vara med mig om de bara tyckte att jag ville göra dem illa.... Jag kände mig sämst i världen. Vad hade jag gjort

 

 

De började fråga mig om jag ville göra folk illa? Om jag ville dra ner folk i skiten? De började dra paraleller med andra problem, att det kanske var mitt fel? De satt och hånade mig, tre mot en... hur mycket jag sket i dem, hur mycket jag bara brydde mig om mig själv och att jag aldrig älskat dem. Att allting jag sagt bara varit bullshit.

 

Ni vet inte detta men jag har vigit mitt liv åt dem, de har gett mig så mycket och jag har verkligen kämpat varje dag för att tillfredsställa dem. För att visa dem att jag älskar dem och att jag är en bra vän trots att jag vid vissa tillfällen inte kunde gå ur sängen. Det är verkligen svårt att förstå vad detta handlade om, vad som hade hänt. Jag kände att jag förlorade min självbild totalt, jag förlorade mig totalt. Totalt.

Visst jag blev fruktansvärt ledsen, sviken, förvirrad och arg men jag hade aldrig kunnat tänka mig vad som skulle komma...

 

Det blev bara värre och värre, ju mer de försökte få mig att säga något genom att psyka mig, desto mindre kunde jag få fram. Jag ville bara springa därifrån, ville inte se dem i ögonen, aldrig mer, se mig inte i ögonen jag hatar mig själv.

 

De blev mer och mer arga, det blev näst intill en mördarlek, vem kunde säga det som gjorde mest ont?

De tyckte inte att jag lyssnade, fast att det susade och ångesten skrek innuti mig att bara springa så etsade deras ord sig fast som cement i själen.

 

Sen sa min allra allra bästa vän som jag verkligen inte kan leva utan till min andra kompis:

"Jag tycker fan du ska berätta om drömmarna!"

 

Det var två drömmar. Vi säger att dem heter Tindra, Anna och Lisa

 

 

Jag vet inte om ni förstår vad detta betyder, jag är ju Felicia, visst det var en dröm och det hade inte varit 80% så hemskt om följande ord inte kom efter.

 

Under hela samtalets gång hade dött mer och mer, förlorat mig i förtvivlan och ångest. Det kändes som att de stack en kniv i mig. De trodde på fullaste allvar att jag hade kunnat säga till min allra bästa kompis att ta livet av sig. De trodde det.

Den andra drömmen handlade om att Tindra skulle välja mellan de andra tre tjejerna. Ni vet som en dröm när man drömmer att man måste välja mellan sin mamma och pappa? Vem man skulle skjuta. Tindra skulle iallafall välja och de andra tre tjejerna satt på vars en filt. Tindra skulle gå till den personen hon ville vara med mest och sätta sig på den filten. På de olika filtarna fanns det lite saker som vänskapen bestod av. På Annas filt fanns det Pizza och Tacos, på Lisas fanns det Fetaost och oliver. På min filt fanns det en stålspann och rakhyvlar.

 

Den ena tjejen sa det till mig och tittade på mig som att hon tänkte "Ser du vad du har gjort?" De andras blickar var fulla av avsmak och leda.

Det kändes som tiohundratals-tusen skott rakt i hjärtat, huvudet och allting jag stod för. Paniken slog mig som en våg av förvirring och bokstavligt talat död. Jag kände mig död. Jag var redan död. Kall och maktlös. Jag vönde mig om och gick, försökte låsa upp cykeln med skakiga fingrar. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig.

De tog tag i mig, jag skrek, lade mig ner på marken, skakade, slogs. Se inte på mig. Se inte på mig. De tog tag i min cykel, försökte få mig att lyssna. Jag kunde bara höra hur döden kallade på mig. Jag slängde cykel-låset i marken och sprang. Sprang för mitt liv. De skrek efter mig. Jag sprang, tårarna sprutade och jag visste inte varfan jag skulle springa. Jag ville ha hjälp. Hjälp mig. Jag lyckades få upp telefonen ur fickan och ringde mamma och bara skrek. Jag bara skrek, mamma trodde jag var glad. Paniken blev värre. Ingen, ingen, ingen, ingen hör.

Jag satte mig utanför Coop, stödde mig mot fönstret. Jag kände allt och ingenting, jag skrek och grät. Vill inte vill inte. Jag har förlorat alla, min mamma vill inte leva med mig, min pappa skiter i mig och nu har mina vänner förstått att jag faktiskt inte är värd något.
Det kändes som en bekräftelse på alla mina tvivel på mig själv. Jag kommer aldrig kunna älska mig själv. Jag finns inte, är inte värd något. Jag är ingenting. Ingenting. Mamma kom, upprörd försökte hon få fram ur mina kompisar vad som hade hänt... mina kompisar hade sprungit efter, försökt få kontakt med mig. Jag hade inte hört ett ord av vad de sa. Jag ville bara dö, kunde bara höra hur döden kallade på mig.

Mamma hade ringt min moster. Min klippa och mitt allt. Den enda jag faktiskt trodde på när hon sa att hon älskade mig, bara lite men jag tror ingen annan.

Moster kom och vi åkte in till BUP-akut. I bilresan kunde jag bara skrika "Jag vill inte leva längre". För det ville jag inte och det vill jag inte.

 

Jag fick prata med dem på BUP. Det var väl bra, jag berättade mer om mina självskadebeteenden än vad jag gjort för någon annan, men inte om min ätstörning och min dödslängtan. Inte riktigt, bara när sköterskan frågade: "Självmordstankar?". Så sa jag "Ja."

 

Jag behövde inte läggas in, de tyckte jag verkade stark nog att få gå hem. Jag klarar ju allt. När jag lagt mig i sängen skrek huvudet "Gå och dö". Och andra saker som är för magstarkt för att skriva ner. Jag gick till jobbet imorse, försökte ta mig genom dagen. Kom hem och öppnade brevet som sa att jag kommit in på mitt första-val. Det som jag valt endast för att jag varit för feg för att gå emot strömmer, bara för att jag trodde att det skulle bli tryggare med mina tjejer. Jag trodde heller inte att jag skulle komma in eftersom jag inte gjot antagningsprov och eftersom de sagt att mina poäng inte skulle räcka till. Jag har tänkt att jag skulle komma in på mitt andra-val. Det valet som känts bäst för mig, hela tiden.

 

Nu sitter jag och skriver här, den ena tjejen som vi kallar Tindra vill att jag ska ringa henne. Hon har någonting att säga. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns verkligen som att allt är slut. Slut för alltid.

 

Snälla prata med mig, säg till mig var jag ska ta vägen, vad jag ska göra? Är det värt allt detta?

 

 

 

Jag hoppas ni förstår budskapet med denna bilden, till detta inlägget.

 

Jag är sjukt trött på mig själv, gällande mina löften och stora förändringar som jag så naivt föreställt mig. Det fungerar inte så, iallafall inte för mig. Just nu har jag inga löften. Jag har fortfarande mål och önskningar men det är inget som är ett måste, ingenting som jag dör av om jag inte får. Jag fattar faktiskt nu alla som säger "Ät inte hälsosamt för att du vill gå ner massa i vikt, utan gör det för din hälsa". Det verkar vara så mycket bättre om man gör det enklare för sig själv. Vi människor är ganska enkla i grunden, vi vill ha det lätt för oss och jag gör det inte alltid lätt för mig. Jag ställer för höga krav, är aldrig nöjd. En perfektionist på hög nivå även om det inte märks.

 

Jag vill inte ha något om jag inte får hela paketet. Det är antingen svart eller vitt, min hjärna fixar inte det dära gråa.

 

Jag tänkte iallafall ha 21 dagar nu när jag testar mig fram, ser vad jag klarar vad jag mår bra av och hur mycket jag kan utnyttja livet på det sättet jag vill. Egentligen vill jag ju gå i te-butiker, bibliotek, ta långa promenader i parken, springa tidigt på morgonen, äta goda sallader och bara leva. Jag vill göra det ensam. Jag vill leva som den tjejen jag är. Strandpromenaden blev inte av för jag är så rastlös att jag inte vet var jag ska bli av och då gör jag ingenting.

 

Så inga krav bara sunt förnuft. 21 dagar av mitt liv.

 

 

 

 

Solen skiner, det är riktigt jävla varmt i Malmö stad men ändå är det något som fattas. Jag är inte ledsen eller deppig, det är inte så utan det känns bara tomt och rastlöst... Jag skulle kunna göra vad som helst nu på min lediga dag men egentligen vill jag bara krypa ner under täcket. Jag skulle kunna åka till stranden, träffa kompisar, göra något roligt liksom. För det första vill jag bara vara ensam, idag känns det som att ingen skulle förstå mig. Men jag har iallafall bestämt mig för en strandpromenad ikväll när det är lite svalare. Jag ska kanske till och med springa vid stranden. Åh det skulle vara så fint! Sen ska jag städa mitt rum och moster ska komma över. Men någonting fattas...

 

Ni kanske kan hjälpa mig att motivera och inspirera?

 

 

Åh ge mig.

 

Eftersom min mage är som den är, helt jävla fuckad försöker jag bli frisk igen genom vadå? Jo att äta. Äta sex gånger om dagen, typ knytnävsmetoden. Inte alls nöjd. Hade jag tränat så hade det varit bra, hade jag planerat hade det känts bra men nu känns det som att jag inte har koll på läget, fast att jag faktiskt har det, även om jag inte räknade kalorierna igår förutom frukosten. Var är den? Träningen? Jag är ju ingen slöfock, vad fan håller jag på med?

 

Planera dagen innan. Safe-food är ett måste. Träna på morgonen och på kvällen. Kämpa. Bara jag går ner ett kg i veckan så kommer jag nå min målvikt till mitt mål-datum. Jag förbränner 1 kg fett om jag förbränner 3500 kalorier på en vecka. Updelat: 500/Dag. Om jag landar på -500 per dag skulle jag förbränna 1 kg i veckan. Sikta högt!