thinnyskinnyme

Kom hem från några timmar sen, har jobbat sen varit på BUP. Har insett att detta kommer ta fruktansvärt mycket tid och energi att bearbeta. Jag är lite knäpp, bokstavligt talat och jag reagerar inte som en annan människa i olika situationer. Men detta är mitt sätt att överleva. Ni vet ju redan vad som har hänt...

Men dagen efter blev som den blev, osammanhängande och känslorik. Jag var förvirrad och sorgsen, kände mig död och helt jävla tom hela dagen men sen mot kvällen när jag hade pratat med min ena bästa vän var jag lättad och glad. Jag frågar mig själv varför jag reagerar som jag gjorde, jag frågar mig själv om det kommer vara värt det. För detta är faktiskt något jag inte kan lägga bakom mig. Och det vet jag om. Varför är jag så jävla glad men också så fruktansvärt tom innuti. Har jag mitt hjärta kvar? Min själ? Vem fan är jag? Är världen bättre utan mig?

 

Iallafall så har jag också pratat med min pappa, han som inte funnits där. Mamma hade smsat honom att jag behövdde honom men när han ringde så trodde jag att det var en tillfällighet. Så klart inte... Men vi pratade normalt, jag svalde stoltheten och sa att jag ville ha tillbaka min pappa. Tillbaka och tillbaka kom jag fram till på BUP, jag vill ha en pappa, känna att jag har honom precis som många andra har. En manlig roll som inte slåss, dricker, trackar, utför övergrepp eller något annat som förstör mig... Mina enda erfarenheter och många av dem kommer från honom... Men iallafall kändes det bra efter, även om jag inte litar på att det ska bli bättre. Jag kommer aldrig kunna säga att jag är en bra vän, hela min värld är upp och ner vänd och jag vet fan inte var jag ska torka mig i röven....

 

Ni ska få intag och sånt sen, för jag ska nämligen ut och bränna några kalorier nu... Tihi vi hörs.

 

Snälla klyschan med att "Det blir bättre!", den är slut, den funkar inte på mig. Finito.