Nu kommer det längsta inlägget någonsin. Det kommer ta tid och tårar det här. Jag vill börja med att berätta att min plan fick en störning. En fet jävla störning.
Det har varit skakigt med mina kompisar ett tag nu, obehagskänslor att någonting var på tok. Ingenting kunde förbereda mig på det som skulle komma... Ni behöver lite bakrunds-historia. Jag har tre bästa kompisar, vi är ett tjejgäng på fyra pers som praktiskt taget bott tillsammans i tre år nu. Sovit över varenda helg, ringt och smsat konstant. De känner mig utantill förutom att jag utelämnat bloggen typ. Ni vet också att detta året har varit det värsta året i mitt liv, det har varit som ett uppvaknande. Jag har strosat omkring med cigaretter mellan fingrarna och försökt klamra mig fast vid den lilla livslust jag hade kvar. Jag har svält mig, skurit mig, spytt och fuckat upp mitt liv på alla sätt man kan. Jag har bråkat med min mamma som om hon vore min värsta fiende och hon har gjort mig illa. Mina bästa kompisar har alltid funnits där. ALLTID. Även om vi haft våra bråk som tonårstjejer har så har vi stannar kvar för varandra. Därför är jag chockad.
Jag hade stämt möte med tjejerna, de ville prata om någonting. För det första började min ena kompis klaga på att jag varit "off", att jag inte hör av mig och inte har träffat dem. De eskalerade i att de tre satt i flera timmar och berättade för mig hur mycket jag dragit ner alla andra i skiten, att jag inte ville att någon skulle vara lycklig om jag inte själv var det. Alla mina vänner från klassen som jag hängt med i hela högstadiet har under ett halvår gått och snackat bakom ryggen om mig. Hur fucked jag är, hur taskig och egoistisk jag är. Mina vänner som jag funnits för till 100% i deras värsta kriser har sagt till mina bästa kompisar hur de inte pallar med mig för att allting alltid ska handla om problem och att jag inte vill att de ska vara lyckliga. Det eskalerade ännu mer... Efter att de sagt allt detta så förlorade jag talförmågan, VAD FAN SKULLE JAG SÄGA? Eftersom jag bara kände att jag gjorde de illa så sa jag att jag inte ville att de skulle vara med mig om de bara tyckte att jag ville göra dem illa.... Jag kände mig sämst i världen. Vad hade jag gjort
"Bara prata färdigt så jag kan gå hem och dö."
De började fråga mig om jag ville göra folk illa? Om jag ville dra ner folk i skiten? De började dra paraleller med andra problem, att det kanske var mitt fel? De satt och hånade mig, tre mot en... hur mycket jag sket i dem, hur mycket jag bara brydde mig om mig själv och att jag aldrig älskat dem. Att allting jag sagt bara varit bullshit.
Ni vet inte detta men jag har vigit mitt liv åt dem, de har gett mig så mycket och jag har verkligen kämpat varje dag för att tillfredsställa dem. För att visa dem att jag älskar dem och att jag är en bra vän trots att jag vid vissa tillfällen inte kunde gå ur sängen. Det är verkligen svårt att förstå vad detta handlade om, vad som hade hänt. Jag kände att jag förlorade min självbild totalt, jag förlorade mig totalt. Totalt.
Visst jag blev fruktansvärt ledsen, sviken, förvirrad och arg men jag hade aldrig kunnat tänka mig vad som skulle komma...
Det blev bara värre och värre, ju mer de försökte få mig att säga något genom att psyka mig, desto mindre kunde jag få fram. Jag ville bara springa därifrån, ville inte se dem i ögonen, aldrig mer, se mig inte i ögonen jag hatar mig själv.
De blev mer och mer arga, det blev näst intill en mördarlek, vem kunde säga det som gjorde mest ont?
De tyckte inte att jag lyssnade, fast att det susade och ångesten skrek innuti mig att bara springa så etsade deras ord sig fast som cement i själen.
Sen sa min allra allra bästa vän som jag verkligen inte kan leva utan till min andra kompis:
"Jag tycker fan du ska berätta om drömmarna!"
Jag skulle gått innan det. Jag skulle gått innan det.
Det var två drömmar. Vi säger att dem heter Tindra, Anna och Lisa
Den första drömmen handlade om att vi alla gick på samma gymnasium och var glada. Allting var som vanligt. En dag kom inte Tindra till skolan och Anna, Lisa och Felicia undrade var hon blev av. Vi ringde och ringde henne, hon svarade inte. Tindras mamma kommer till skolan och tar ut Anna, Lisa och Felicia från klassrummet. Hon visar en lapp. Det står:
"Säg förlåt till Anna och Lisa, jag älskar dem alla så himla mycket. Förlåt men Felicia sa att det blev bättre om jag hoppade."
Jag vet inte om ni förstår vad detta betyder, jag är ju Felicia, visst det var en dröm och det hade inte varit 80% så hemskt om följande ord inte kom efter.
"Först tänkte vi att det var en helt jävla sjuk dröm, att det inte fanns någon innebörd. Men sen när vi tänkte efter hade det kunnat vara så!!!!"
Under hela samtalets gång hade dött mer och mer, förlorat mig i förtvivlan och ångest. Det kändes som att de stack en kniv i mig. De trodde på fullaste allvar att jag hade kunnat säga till min allra bästa kompis att ta livet av sig. De trodde det.
Den andra drömmen handlade om att Tindra skulle välja mellan de andra tre tjejerna. Ni vet som en dröm när man drömmer att man måste välja mellan sin mamma och pappa? Vem man skulle skjuta. Tindra skulle iallafall välja och de andra tre tjejerna satt på vars en filt. Tindra skulle gå till den personen hon ville vara med mest och sätta sig på den filten. På de olika filtarna fanns det lite saker som vänskapen bestod av. På Annas filt fanns det Pizza och Tacos, på Lisas fanns det Fetaost och oliver. På min filt fanns det en stålspann och rakhyvlar.
Den ena tjejen sa det till mig och tittade på mig som att hon tänkte "Ser du vad du har gjort?" De andras blickar var fulla av avsmak och leda.
Det kändes som tiohundratals-tusen skott rakt i hjärtat, huvudet och allting jag stod för. Paniken slog mig som en våg av förvirring och bokstavligt talat död. Jag kände mig död. Jag var redan död. Kall och maktlös. Jag vönde mig om och gick, försökte låsa upp cykeln med skakiga fingrar. Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig.
De tog tag i mig, jag skrek, lade mig ner på marken, skakade, slogs. Se inte på mig. Se inte på mig. De tog tag i min cykel, försökte få mig att lyssna. Jag kunde bara höra hur döden kallade på mig. Jag slängde cykel-låset i marken och sprang. Sprang för mitt liv. De skrek efter mig. Jag sprang, tårarna sprutade och jag visste inte varfan jag skulle springa. Jag ville ha hjälp. Hjälp mig. Jag lyckades få upp telefonen ur fickan och ringde mamma och bara skrek. Jag bara skrek, mamma trodde jag var glad. Paniken blev värre. Ingen, ingen, ingen, ingen hör.
Jag satte mig utanför Coop, stödde mig mot fönstret. Jag kände allt och ingenting, jag skrek och grät. Vill inte vill inte. Jag har förlorat alla, min mamma vill inte leva med mig, min pappa skiter i mig och nu har mina vänner förstått att jag faktiskt inte är värd något.
Det kändes som en bekräftelse på alla mina tvivel på mig själv. Jag kommer aldrig kunna älska mig själv. Jag finns inte, är inte värd något. Jag är ingenting. Ingenting. Mamma kom, upprörd försökte hon få fram ur mina kompisar vad som hade hänt... mina kompisar hade sprungit efter, försökt få kontakt med mig. Jag hade inte hört ett ord av vad de sa. Jag ville bara dö, kunde bara höra hur döden kallade på mig.
Mamma hade ringt min moster. Min klippa och mitt allt. Den enda jag faktiskt trodde på när hon sa att hon älskade mig, bara lite men jag tror ingen annan.
Moster kom och vi åkte in till BUP-akut. I bilresan kunde jag bara skrika "Jag vill inte leva längre". För det ville jag inte och det vill jag inte.
Jag fick prata med dem på BUP. Det var väl bra, jag berättade mer om mina självskadebeteenden än vad jag gjort för någon annan, men inte om min ätstörning och min dödslängtan. Inte riktigt, bara när sköterskan frågade: "Självmordstankar?". Så sa jag "Ja."
Jag behövde inte läggas in, de tyckte jag verkade stark nog att få gå hem. Jag klarar ju allt. När jag lagt mig i sängen skrek huvudet "Gå och dö". Och andra saker som är för magstarkt för att skriva ner. Jag gick till jobbet imorse, försökte ta mig genom dagen. Kom hem och öppnade brevet som sa att jag kommit in på mitt första-val. Det som jag valt endast för att jag varit för feg för att gå emot strömmer, bara för att jag trodde att det skulle bli tryggare med mina tjejer. Jag trodde heller inte att jag skulle komma in eftersom jag inte gjot antagningsprov och eftersom de sagt att mina poäng inte skulle räcka till. Jag har tänkt att jag skulle komma in på mitt andra-val. Det valet som känts bäst för mig, hela tiden.
Nu sitter jag och skriver här, den ena tjejen som vi kallar Tindra vill att jag ska ringa henne. Hon har någonting att säga. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns verkligen som att allt är slut. Slut för alltid.
Snälla prata med mig, säg till mig var jag ska ta vägen, vad jag ska göra? Är det värt allt detta?
Jag hoppas ni förstår budskapet med denna bilden, till detta inlägget.
