Lögner och existens
Mitt liv känns som en film. Jag vet att ni kommer tro att jag ljuger nu. Men på en jävla vecka hinner mitt liv förstöras. Det krävs ett möte med kompisarna och ett telefonsamtal sen vet man inte vem man är längre...
Jag var på BUP igår och allt eftersom jag fått mer förtroende för min psykolog slank allting ur munnen... det som jag inte vågat säga innan... att han inte bara "tjuv-tittat" på mig utan också haft handen nere i trosorna. Socialen ska kopplas in och jag vet inte vad som kommer hända. Detta triggar mig till att avsluta allt, jag vill inget hellre än att allting ska vara tomt och svart för evigt. Jag överlever inte detta, inte denna veckan. Inte idag.
Anmälan görs idag, mamma får veta imorgon. Helvetet kommer bryta loss och hon kommer lägga skulden på mig. "Varför berättade jag?" "Har vi inte det tillräckligt jobbigt?" "Det höll ju på att bli bra..."
Nej mamma... Nej... Vet du om mina blodiga ärr, trots att du sett blodet på handfatet. Vad skulle du säga om jag sa att jag haft fingrarna nere i halsen och att hela mitt liv kretsar kring kalorier?
DÖ.
Kommentarer
Postat av: Missa
Åh jag är så ledsen för din skull. Jag vet hur det känns när ALLT är upp och ner, när man är rädd, och ingen finns vid ens sida.. finns här om du vill prata <3 jag hoppas det löser sig på ngt sätt, det kommer alltid finnas en väg ut så du ska inte va orolig. Och du ska leva och vara lycklig, inget annat <3
Svar:
thinnyskinnyme.blogg.se
Postat av: Em
Så himla starkt gjort av dig att våga berätta!! All kärlek och lycka till dig!
Svar:
thinnyskinnyme.blogg.se
Trackback
