thinnyskinnyme

Detta är ingenting att skämmas över. Jag är så trött på att smussla. Jag ÄR faktiskt överviktig så varför i helvete skulle jag inte få ge ner i vikt och bli smalare, hälsosammare och starkare?

Jag vill vara min egen inspiration, jag vill visa mig själv att jag klarar detta, att jag kan vinna! Alla vill se mig misslyckas men det kommer aldrig hända. Jag har mitt liv och min kropp i mina händer och det är jag som bestämmer. Sen hur jag gör det är min ensak. Jag vill klara detta, endast då vill jag leva. Jag vill vinna och visa alla att det hade fel. Det kommer bli en resa men jag har viljan och jag har gjort det förr, tänkt på mig själv i första hand som en person att ta hand om. Det är ju det som är grejen, att jag inte älskar mig tillräckligt mycket och att det faktiskt är fruktansvärt svårt att släppa mina gamla vanor med självskadebeteende och tröstätning. Jag vill bli den bästa versionen av mig nu. Jag vill ägna mitt liv till mig och till mitt liv. Jag är så trött på att jag gett allt till alla och inte fått något tillbaka… Jag är så trött på att bli besviken! Sviken också för den delen. Jag ska bygga upp mig själv så att jag kan stå där en dag, framför dem, framför mig själv och säga att jag gjorde detta för min skull!  

 

Det handlar om min hälsa, mitt välmående och vem jag vill vara. Det är så mycket större än några kilon!

Jag vill bli kär, jag vill kunna älska någon annan som min nästa, jag vill kunna tycka om livet, jag vill leva utan ångestattacker och hat mot mig själv. Jag vill att detta ska ta slut och självmord är faktiskt inget alternativ!

I´m a survivor

 

Japp, nu har jag läst färdigt 100 inlägg på bloglovin och jag är pepp igen! Jag är motiverad att fortsätta. Skäms för att säga att jag inte tränat på HELA denna veckan... inte ätit bra heller. Men så ska det inte förbli. Jag ska träna imorgon, så att jag har tränat denna veckan iallafall!

 

Jag tänker inte misslyckas. Alla de vill ju se mig misslyckas och det är dit jag kommer vara på väg om jag inte sätter stopp nu. Det räcker nu. På med masken, jag ska fan klara detta!

 

 

 

Förlåt alla, jag är helt borta. Det är svårt för mig att få ner fötterna på jorden efter vad som har hänt. Jag är verkligen bortkopplad. Får tiotals gråtattacker per dag och äter tills jag mår illa. Självskadebeteende? Ja!!

 

Jag vill liksom inte leva längre. Det går så långt att jag börjar planera... Allting känns meningslöst och tomt. Min psykolog blev orolig för mig och skickade mig till en psykiater som gav mig ångestdämpande. Nu saknas bara anti-depressiva och sömnmedel så kan jag kanske överleva. Nej, jag vill inte.

 

Hejhejhej hemskt mycket hej!

 

Jag förstår inte ni som redan har gått in här på bloggen, jag måste ju vara uppe tidigt med tuppen för att göra inlägg innan ni tittar in här, jag som redan tycker det är tidigt med tuppen ;)

Min sista jobbe-dag, fett skönt men också oroligt för vad som kommer hända sen när jag inte har något att göra på dagarna. 16 dagar till turkiet, åh vad underbart men också skrämmande...

 

Hur är det med er idag? :) <3

 

Sista dagen på jobb imorgon sen gäller det bort med dagis-fröken vanorna och in med hälso-flisan! På förskolan bara äter vi och äter. Det tar aldrig slut! Men imorgon är det slut på allt. Förlåt för att jag inte uppdaterat, det kommer ett fett långt inlägg imorgon om vad som har hänt i veckan förutom att jag "tappat" kontrollen medvetet. Mår skit av det men måste också tänka på att det finns viktigare saker ibland. Men men nu är det slut på slappandet. Turkiet om 17 dagar... Ush

 

 

Skriver mer imorgon. Kaos i sinnet och i verkligheten. Mitt huvud skriker!

 

Dagen har varit fin, varm och somrig. Jag har känt mig somrig hela dagen när jag gått runt och svettats haha. Först tränade jag ju i ca 3 timmar, brände några kalorier på det. Vägde mig på simhallen... 71,5 kg. Först tänkte jag om jag skulle börja dölja det för er, klart jag skäms även om det ser ut som att jag gått ner 5 kg sen förra sommaren. Det har jag också. Men alltså jag vill vara ärlig. This is the ugly truth. Men just nu försöker jag förlita mig på att om jag kämpar tillräckligt ofta, mycket och mer så kommer det synas till slut. Om jag verkligen ger mig fan på att fixa det! Jag har inte nått mitt mål för veckan och jag skyller mig själv för det, när jag ska till Turkiet vill jag vara smalare! Jag har massa motiveringar, resan och kjolen som är liiite för liten.... Jag vill klara detta!

 

 

Träffade en kompis efter träningen, vi pratade länge och det var första gången på väldigt länge jag skrattade. Känns bra. Förutom kalori-intaget men annars kommer jag överleva...

 

Vaknade för en timme sen, har ätit frukost. Ska packa mina saker och promenera till badhuset snart. Ville bara titta in här först :)

 

 

Vad ska ni göra idag?

 

Jag tar det lugnt. Dagen har bestått av en lång sovmorgon, god mat, trevligt sällskap, ett litet mini-spa med ljus, skrubb, ricin-olje-inpackning, flätning, insmörjning och nagelmålning. Jag har lyssnat på jazz nästan hela kvällen och jag känner mig riktigt ompysslad. Är sjukt stolt över mig själv att ingenting gått överstyr, att jag tagit hand om mig själv istället för att skapa ångest eller skada mig själv. Det är svårt att vara hemma själv i detta läget, men denna kvällen har varit fin.

 

Det är dags för mig att krypa till säng, ska upp tidigt imorgon, ta en lång promenad till badhuset, simma några kilometer och väga mig. Se om 20 dagars förbättrat beteende faktiskt gett något resultat. Jag är rätt spänd, kommer bli glad eller super-besviken. Men om jag inte får det resultatet jag vill ha, vilket är att ha hamnat på sexan igen så kommer jag försöka tänka "Men då får jag kämpa hårdare, mer och oftare!" Jag har faktiskt tänkt börja gå till gymmet igen, ska försöka springa på morgnarna nästa vecka, sova mer och äta nyttigare.

 

Detta är första gången jag är hemma själv sen allt hände. Det är ovanligt tyst här hemma och jag vet att jag kan göra vad som helst nu... Litar inte ett dugg på mig själv...

 

Har varit ute och träffat en kompis, första gången på en jävla vecka jag umgås med någon. Jag tänker glömma allt nu när jag är hemma, försöka andas normalt och hålla mig så sysselsatt som möjligt.

 

Jag hör av mig till er snart, puss

 

Ni vill inte veta vad jag ätit, jag vet själv att det är tråkigt att läsa andras blogg-inlägg om hur tjocka de känner sig när de ätit sååå många kalorier. Så jag tänker inte göra det för jag skäms för mycket. Det enda jag kan säga är att jag kommer se till så att det blir en så jävla mycket bättre dag imorgon...

 

Jag skriver mitt lilla nattinlägg, det är så mycket tankar om rusar runt i huvudet just nu. Jag är så jävla arg på världen och på mig själv!

Det är fortfarande så nu att jag har kontrollen, jag "bestämmer" när jag ska få ångest för maten och när jag ska äta mindre och så... Det finns inte någon "Ana" inom mig som regerar. Det är jag själv som styr detta... Även fast jag ätit för ca 4000 kcal idag (det känns så) så kan jag kolla mig i spegeln och se att jag är smalare än förra sommaren åtminstone. Jag tror att jag har nått mitt vikt-mål för denna veckan och jag hoppas så... Vill bara få tag på en jävla våg!

Jag vet att jag har kontrollen fortfarande men jag vet också att det är värre än vad jag tror även om mina symptom inte syns så tydligt utåt eftersom jag är bäst på att spela teater. Jag vet inte var gränsen går för ätstörning, matfixering, anorexia, bulimi och tränings-missbruk. Jag vet att om jag får se resultat kommer jag bli peppad till tusen och fortsätta. Så detta är en övergångs-period och vad som händer under denna tiden kommer bestämma hur resten av mitt liv kommer se ut... Det finns fortfarande chans att stoppa mig men ärligt talat tror jag att det är meningen att jag ska svälta ihjäl mig.... 

 

 

Åt en bra frukost imorse, blev sjukt mätt på bara en knäckemacka och ett ägg, men efter mötet med mamma som var ganska omskakande ville mamma äta frukost eftersom hon inte gjort det.

 

Så det blev frukostbuffé, massa vitt mjöl, juice, kaffe med socker, ja sånt som jag slutat unna mig helt för att ångesten tar över. Inte nog med det, fast att jag var proppmätt efter den jävla jävla buffén satt jag och tryckte i mig lax med potatis och hollandaise-sås. Sen blev det mellis och det var glass och rån med mjukost. Pregade i mig en päron-split fast att jag hatar dem och sen ett jävla rån med räkost, jag som ALDRIG äter räkost. Mitt självskadebeteende? Jarå, det är full igång. Svälj en drickyoghurt på väg hem från jobbet också på sådär 180 kcal. Ja ja visst ät massa vindruvor och sen en skål med jordgubbs-fil och allbrain. Det har inget stopp... Hjälp mig jag föreslog till och med en jävla pizza till middag. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG!?!?!?!?!?!? Har inte räknat kalorierna, tänker inte göra det heller. Ingen träning idag, ingen kontroll. Inga vänner.

 

Måste måste vara bättre! Jag längtar till min lön så att jag kan fylla skafferiet med exklusiv smal-mat! Har inga planer, har inte haft det på typ tre veckor, ingen vän hör av sig, jag hör inte av mig till tom för hela jävla världen råkar vara falsk.

 

Just det, nämnde jag att jag trillade av cykeln i farten på väg hem från jobbet?

Karma.

 

Favorit i repris <3

Tröst-ätit i "lagom" mängd till bokläsandet... tårarna bara rinner, jag är livrädd inför mötet imorgon... Jag lyckades iallafall med att unna mig lite kreativt gitarr-spelande och lite läsande också. Första gången jag läser ut en bok av fri vilja på jätte länge... Jag som egentligen är en bokmal!?

 

Okej... Bättre dag imorgon, måste bara överleva dagen sen ska jag försöka dansa i regnet!

 

Kramar på er! <3

 

Kriget efter kriget

När kriget precis är slut så brinner fortfarande eldarna, det ligger spillror kvar från det som brukade vara intakt och allting ser hopplöst ut.

Det är så det känns för flickan nu, kriget var slut för längesen men hon går fortfarande längs vägen och plockar upp spillror från sig själv. Elden brann länge, alla visste vad som hänt men elden brann fortfarande så det var för tidigt för att börja städa. Till slut måste hon släcka elden och börja plocka. Det är då alla minnen kommer tillbaks och flickan tänker tillbaks på allting hon förlorat. Flickan vaknar på nätterna efter en mardröm och kommer på att det hon drömde har hänt. Allting känns så svårt att greppa men när hon väl gör det känns det som taggbuskar mot handflatorna. Flickan ser saker hon inte borde se, saker som inte är sanna. Allting hon hör är på avstånd. Flickan går och plockar längs vägen, då och då ser hon tillbaka med tårarna rinnandes. Klumpen i magen försvinner inte. Inte på länge. Hela kroppen säger emot, hela kroppen skriker ”sluta” och flickan kan inte hjälpa när hon uttalar orden. ”Sluta”. När ska det ta slut?

Döden är en slags trygghet för henne, hon vet att en dag så slutar allting och det finns ingen evighet. Ibland när hon cyklar över gatorna och bilarna inte stannar, då när det är väldigt nära att bilen kör på henne. Först sätter hennes naturliga reflexer in, sen kommer flickan på sig själv med att tänka ”Det gör inget, då tar allt detta i alla fall slut”. Kriget innuti flickan, bilderna som går fram och tillbaka genom hjärnan. Rösterna som viskar. Skakningarna och de plötsliga panikattackerna.

Flickan skriker, när hon skriker för att hon vill att någon som faktiskt kan hjälpa henne ska komma, då får hon orden slängda på sig som en spark i huvudet och det slutar med att hon sitter mot köksdörren med kniven mot handleden.

Hur blev det så här? Kallt och meningslöst. När skedde förändringen? När slutade elden att brinna? När började flickan plocka längs vägkanten? När började hon förstå?

Vem är flickan, flickan som en gång kallades Felicia?

Mitt liv känns som en film. Jag vet att ni kommer tro att jag ljuger nu. Men på en jävla vecka hinner mitt liv förstöras. Det krävs ett möte med kompisarna och ett telefonsamtal sen vet man inte vem man är längre...

 

Jag var på BUP igår och allt eftersom jag fått mer förtroende för min psykolog slank allting ur munnen... det som jag inte vågat säga innan... att han inte bara "tjuv-tittat" på mig utan också haft handen nere i trosorna. Socialen ska kopplas in och jag vet inte vad som kommer hända. Detta triggar mig till att avsluta allt, jag vill inget hellre än att allting ska vara tomt och svart för evigt. Jag överlever inte detta, inte denna veckan. Inte idag.

 

Anmälan görs idag, mamma får veta imorgon. Helvetet kommer bryta loss och hon kommer lägga skulden på mig. "Varför berättade jag?" "Har vi inte det tillräckligt jobbigt?" "Det höll ju på att bli bra..."

 

Nej mamma... Nej... Vet du om mina blodiga ärr, trots att du sett blodet på handfatet. Vad skulle du säga om jag sa att jag haft fingrarna nere i halsen och att hela mitt liv kretsar kring kalorier?

 

Jo det var ju det här... Jag skulle behöva lite hjälp av er, vet ni var man kan hitta bra strech-övningar på internet? Strechar inte efter löprundor och är så jävla rädd att musklerna kommer svälla upp... Jag vill ju bli tajtare inte biffigare... <3

 

Kom hem från några timmar sen, har jobbat sen varit på BUP. Har insett att detta kommer ta fruktansvärt mycket tid och energi att bearbeta. Jag är lite knäpp, bokstavligt talat och jag reagerar inte som en annan människa i olika situationer. Men detta är mitt sätt att överleva. Ni vet ju redan vad som har hänt...

Men dagen efter blev som den blev, osammanhängande och känslorik. Jag var förvirrad och sorgsen, kände mig död och helt jävla tom hela dagen men sen mot kvällen när jag hade pratat med min ena bästa vän var jag lättad och glad. Jag frågar mig själv varför jag reagerar som jag gjorde, jag frågar mig själv om det kommer vara värt det. För detta är faktiskt något jag inte kan lägga bakom mig. Och det vet jag om. Varför är jag så jävla glad men också så fruktansvärt tom innuti. Har jag mitt hjärta kvar? Min själ? Vem fan är jag? Är världen bättre utan mig?

 

Iallafall så har jag också pratat med min pappa, han som inte funnits där. Mamma hade smsat honom att jag behövdde honom men när han ringde så trodde jag att det var en tillfällighet. Så klart inte... Men vi pratade normalt, jag svalde stoltheten och sa att jag ville ha tillbaka min pappa. Tillbaka och tillbaka kom jag fram till på BUP, jag vill ha en pappa, känna att jag har honom precis som många andra har. En manlig roll som inte slåss, dricker, trackar, utför övergrepp eller något annat som förstör mig... Mina enda erfarenheter och många av dem kommer från honom... Men iallafall kändes det bra efter, även om jag inte litar på att det ska bli bättre. Jag kommer aldrig kunna säga att jag är en bra vän, hela min värld är upp och ner vänd och jag vet fan inte var jag ska torka mig i röven....

 

Ni ska få intag och sånt sen, för jag ska nämligen ut och bränna några kalorier nu... Tihi vi hörs.

 

Snälla klyschan med att "Det blir bättre!", den är slut, den funkar inte på mig. Finito.