thinnyskinnyme

Även om det inte syns, o jag fastar eller HÄ inte så tror jag att jag redan har symptomen. Jag får så jävla mycket ångest när jag äter och så triggar jag mig till att äta mer, värre saker. Jag ahr redan fastat och jag har stått böjd över toaletten men jag antar att jag ahr en spärr, eller nåt.
Sen hatar jag mig själv. Jag skriver planer för hur jag ska gå ner i vikt. På morgonen har jag glömt bort allt. Men jag bryr mig så jävla mycket egentligen! Jag bryr mig men jag liksom pallar inte.

Men nu finns det ingen utväg jag måste låta alla andra se. Hämnd. Ätstörning som hämnd hur störd får man bli? Jag vill visa att jag klarar något här i livet, jag vill bli svag och tvungen att bäras. Jag vill att alla ska fatta att det är de som inte säger hur man känner som de ska oroa sig för.

Vet. Jag brode inte klaga på att jag är tjock när jag äter skräp efter skolan varje dag nu. När jag hela tiden äter för mycket kolhydrater och inte tränar särskilt mycket. Jag vet jag borde inte klaga men jag gör det ändå. Det är så jävla svårt att hålla sig i skinnet, jag har mina perioder som är fyllda med sallader, avokado och träning. Just nu är jag stressad, arg och ledsen och då har jag bara tankarna. Jag måste göra något åt det. Jag kan inte väga 70 kg och se ut såhär en dag till. SHIT jag kommer dö av ångest då. Jag vill vara fit, väga runt 50 kg och se ut som en rockstjärna. Jag vill synas och jag vill finnas! SMAL då alltså.

Jag har haft konstant rå-ångest i en vecka nu. Jag har inte velat någonting och det tog mig en och en halvtimme att ta mig upp ur sängen i onsdags morse. Helt sjukt, så hopplöst har det inte känts förut. Jag ville verkligen bara sova bort mitt liv. Det vill jag fortfarande. På ett sätt har det känts bättre idag, jag tänkte på det, så jävla mycket livsglöd jag måste ha, för när den slocknar så tänds den igen efter några timmar. Jag förstår det inte. Allting känns så jävla hemskt ena stunden och sen andra stunden så härdar jag bara ut. Det är just det jag inte ville, jag ville inte kämpa mer jag ville inte härda ut. Jag mådde så fruktansvärt dåligt men jag gör mig inte illa för det. jag måste ha en jävla vilja egentligen alltså.

jag vill ändå bara sluta äta för evigt, lägga mig under täcket och bara tyna bort. Jag vill men jag gör det inte. jag fattar inte skiten.

Jag är så jävla trött på lögner. Allting bara fortgår. jag är så jävla trött på att jag inte klarar någonting. Jag har förfan inget tålamod alls... Hur lyckas man? Hur fan har man tålamod nog? Hur fan gör folk? Alla andra kan. Helvete!

Idag när jag kom hem kvävdes jag av ångest. Har varit så i några dagar nu. Jag klarar inte detta mer. Mina kvällstankar tar kål på mig. Jag känner mig så himla misslyckad varje kväll för att jag glömt bort vad jag tänkt kvällen innan. Och så har det varit i ett väldigt långt tag nu.

Jag har verktygen, viljan och motivationen. Men jag fattar inte hur viktigt det är för mig förän efter en dag av misslyckande.

Jag får sån lust att bara börja om på nytt. Med allting. Glömma mitt förra liv. Raka av mig mitt slitna hår, sluta äta tills jag nästan dör, glömma bort mina tankar. Bort bort bort!!!!

Jag vill verkligen vinna över mig själv. Jag vill inte misslyckas mer. Jag orkar inte med mig själv...

Vädret är som jag nu. Bullrande av blixtrar och dunder. Det bara kokar över. Himlen är som öppnast. Det är dags nu!