There it was
Där var det. Beviset på att jag har misslyckats totalt. Beviset på att jag är något jag inte kan se, men som jag fasat för. Min spegelbild ur någon annans ögon. Jag visste inte att det var så hemskt, så tjockt.
Ush helvete vad jag är överviktig. Jag får djup ångest. Hela dagen innan gick bra, sen viftar morfar och mamma med godis framför mig. Jag hade klarat mig hela dagen, var på 650 kcal. Men sen åt jag chips och vingummi. I massor, tills jag mådde illa. Det är så jag gör, äter så mycket som möjligt för att bli av med skiten. Nu har jag sagt till mamma att jag inte vill ha med det att göra, jag mår bara dåligt av det. Inget jävla godis för mig. FAN!
Vad fan är detta?
Plåstret på min arm som täcker typ halva armen är bara en täckmantel för mina djupa skär-sår. Ingen vet, mamma fattar inte även om hon faktiskt har hittat blod på vasken. Men hon är för upptagen av sig själv för att märka. Jag har förstått för längesedan att jag är tvungen att ta hand om mig själv alltid, oavsett om jag vill det eller inte. Men det behöver inte betyda att det går bra för mig. För det gör det inte. Jag är så vilsen och förvirrad att jag glömmer bort allting jag stod för. Jag vet inte vilket gymnasium jag vill gå på, jag har sex med random folk och jag lever ett totalt dubbelliv. Mamma fattar ingenting. På senaste tiden har jag önskat att någon ska ta hand om mig som om jag vore den ömtåliga, deprimerade tjejen jag är. Jag är så trött på att vara rastlös och sorgsen hela tiden. Att inte få kontroll på någonting, att livet flyter på utan att jag är medveten.
Men jag vill ju trots allt inte leva längre, inte som det är nu när jag inte känner någon mening med något.
Jag trodde att killen som jag låg med i lördags var en mer gentleman, men nä så fort han kommit innanför mina byxor så skiter han i att höra av sig och jag känner mig bara som avskum. Mina gamla spöken spökar för fullt och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. 96% av tiden mamma är runt mig vill jag bara sticka en kniv i henne för att hon lät mig uppleva det jag upplevde. 96% av tiden vill jag bara sticka kniven i mig själv. Om jag inte får någon jävla rutin på skiten så lägger jag av, för det är fan inte värt det.
Jag vill ju lyckas med någonting någon jävla gång, men jag är för svag för det. Jag borde väl tro på mig själv för att det ska gå men vilken ätstörd tjej tror på sig själv?
Det är ju bara bullshit!
Ush helvete vad jag är överviktig. Jag får djup ångest. Hela dagen innan gick bra, sen viftar morfar och mamma med godis framför mig. Jag hade klarat mig hela dagen, var på 650 kcal. Men sen åt jag chips och vingummi. I massor, tills jag mådde illa. Det är så jag gör, äter så mycket som möjligt för att bli av med skiten. Nu har jag sagt till mamma att jag inte vill ha med det att göra, jag mår bara dåligt av det. Inget jävla godis för mig. FAN!
Vad fan är detta?
Plåstret på min arm som täcker typ halva armen är bara en täckmantel för mina djupa skär-sår. Ingen vet, mamma fattar inte även om hon faktiskt har hittat blod på vasken. Men hon är för upptagen av sig själv för att märka. Jag har förstått för längesedan att jag är tvungen att ta hand om mig själv alltid, oavsett om jag vill det eller inte. Men det behöver inte betyda att det går bra för mig. För det gör det inte. Jag är så vilsen och förvirrad att jag glömmer bort allting jag stod för. Jag vet inte vilket gymnasium jag vill gå på, jag har sex med random folk och jag lever ett totalt dubbelliv. Mamma fattar ingenting. På senaste tiden har jag önskat att någon ska ta hand om mig som om jag vore den ömtåliga, deprimerade tjejen jag är. Jag är så trött på att vara rastlös och sorgsen hela tiden. Att inte få kontroll på någonting, att livet flyter på utan att jag är medveten.
Men jag vill ju trots allt inte leva längre, inte som det är nu när jag inte känner någon mening med något.
Jag trodde att killen som jag låg med i lördags var en mer gentleman, men nä så fort han kommit innanför mina byxor så skiter han i att höra av sig och jag känner mig bara som avskum. Mina gamla spöken spökar för fullt och jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. 96% av tiden mamma är runt mig vill jag bara sticka en kniv i henne för att hon lät mig uppleva det jag upplevde. 96% av tiden vill jag bara sticka kniven i mig själv. Om jag inte får någon jävla rutin på skiten så lägger jag av, för det är fan inte värt det.
Jag vill ju lyckas med någonting någon jävla gång, men jag är för svag för det. Jag borde väl tro på mig själv för att det ska gå men vilken ätstörd tjej tror på sig själv?
Det är ju bara bullshit!
Kommentarer
Postat av: Missa
Fina du.. du klarar det här. En bra dag, och sen går resten bra. Hoppas det känns bättre snart ♥
Postat av: A
Åh :( Kan bara säga som Missa, hoppas det känns bättre snart!
Och jag brukar förresten också äta för mycket "bara för att bli av med det", så irriterande.
Postat av: Nelly
Åh. Kämpa på, ge inte upp! Då syftar jag inte främst på viktnedgången utan på själva livet. Försök hitta saker du mår bra av och tycker om, & spendera mer tid på sådant.
Även om jag inte känner dig så är jag helt övertygad om att du är en jättefin person - både på insidan & utsidan. Det jag sett & läst tyder i alla fall på det. Som sagt: fortsätt kämpa, det kommer bli bättre! Finns om du det är något eller så.
Styrkekramar <3
Trackback
