Som väntat
Dagen var bra antar jag. Ensamheten kryper i mig. Det bränner, hjärtat dunkar... tårarna rinner. Klockan är halv tolv, om 33 minuter är det inte midsommar längre, vad är detta?
varför kunde inte ångesten låta mig va en jävla kväll?
Allt var bra tills mamma ringde. jag sitter i soffan med en stor pylsig rosa klänning på mig, det är som i en film när tjejen blivit lämnad på balen...
men så är det inte. Jag är tjejen som blir lämnad av sin mamma, sin pappa och sina vänner. Just nu tycker jag faktiskt synd om mig, eller jag är iallafall ledsen och jag tänker låta tårarna rinna.
Kommentarer
Trackback
