thinnyskinnyme

Låt dem komma

Jag ser ett program på MTV . Det heter ”I Just To Be FAT” och där frågar hälsocoachen den överviktiga killen varför han blivit överviktig. Vet man inte anledningen och vad man gjort fel och varför så kan man inte sätta stopp för det heller. Ja visst, jag är ”bara” 4 kgs överviktig men om jag inte sätter stopp så kommer det snart bli 5 kilos övervikt, sen 6 kg, sen 7 och sen 10 och då kommer jag vara uppe i fetma. Jag är bara tio kg från fetma. 10 kg. Det är helt sjukt. Jag är 22 kg från underviktig och 25 kg från min målvikt. Än vet jag ju inte om det är surrealistisk för jag vet inte än hur min kropp fungerar och hur jag bäst tappar vikt.

Jag vet inte än om jag tar vatten över huvudet men jag vill klara av något. Kan jag helt plötsligt vara 4 kgs överviktig så kan jag likaväl bli 4 kgs underviktig. Egentligen inte. Det läskigaste är nog att jag inte vet om jag har någonting som kan utvecklas till en ätstörning eller om jag bara larvar mig som vanligt. Jag vill ha full kontroll över mig själv, jag vill ha så mycket självkontroll så att ingenting kan påverka mig själv förutom jag själv. Jag vill ha full kontroll på maten, rökningen och allting annat. Jag vill designa mitt eget liv och vara nöjd med det.

Men hur hamnade jag här, 4 kgs överviktig?

• Jag har överätit och tröstätit för att jag aldrig känt mig tillräcklig, det har mer och mer blivit som ett självskadebeteende. Så är det på båda hållen, både när jag svälter mig och hetsäter. Det hänger ju ihop. Jag vet det men ändå är det ett beteende som hindrar mig och min kontroll, det har pågått så länge också.

• Varför har jag blivit överviktig? Svar: För att jag tröstätit i många år.

• Varför har jag tröstätit? Svar: För att jag aldrig trott på mig själv, lyssnat på rösterna i mitt huvud och på både mamma och pappa som alltid fått mig att känna mig sämst i världen.
• Varför har de sagt så? Svar: ”Det huvudet alltid säger mig när jag ställer mig denna frågan är: För att det är sant, för att du inte klarar något.” Men egentligen så måste jag intala mig själv att ingenting av det är sant, att jag uppfattat mycket fel och att det är dem som är dumma som inte fattar att man kan säga så till sitt barn. Om jag alltid har inställningen att allting jag gör är fel och att jag aldrig är tillräcklig så kommer jag alltid tolka allting alla säger som att de trycker ner mig. Då kommer det alltid vara så.

En annan sak som jag faktiskt också måste tänka på är att problemen inte försvinner hur mycket jag än får mig själv att må dåligt, hur mycket jag än skär mig, hetsäter, spyr, svälter mig. Det blir inte bättre av det och jag kommer inte må bättre för att jag väger 48 kg om jag inte tar tag i problemen också. Jag får ju flashbacks för att jag har förträngt allt, det gör jag med allt. Om jag inte låter ångesten komma, låter alla minnen komma och tar emot det som en vän som kommer hjälpa mig istället för att bete mig som att det är min värsta fiende.

Ingenting blir bättre av att jag förtränger, hatar, hämnas och gruvar mig i problemen. Jag måste vända detta nu, det har gått tre år sen helvetet bröt loss, visst det har varit en process hela tiden, jag hade kanske inte kunnat göra något bättre men nu är det dags för mig att må bra och för att jag ska göra det måste jag ta tag i problemen. Låt de komma. Låt allt komma. Jag är beredd.