Mina svek: Min livshistoria
Det är så här, jag ska förklara min situation nu. Jag har tappat bort mig själv, jag har släppt allting och nu kämpar jag för att få tillbaks allting igen. Känslan, viljan och kontrollen. Jag går på BUP för mina problem med min mamma. Min mamma kan säga de värsta sakerna man kan säga och jag är så fruktansvärt känslig så det tar dubbelt så hårt på mig. Då skriker jag, jag skriker slåss och det finns inga hämningar. Jag har konstant ångest för saker som jag inte ens märker att jag får ångest för. Jag plågar mig själv i allting och jag tappar bort mig själv. Jag har hamnat i en spiral där jag inte vet var jag ska kapa den. Jag vet inte vad som hjälper så jag har testat allt. Jag har testat droger, tobak, alkohol, skolkning, spy, skära mig och gråta. Jag vet inte en människa som har gråtit så mycket som jag har gjort...
När jag var liten så hade jag problem med min pappa och hans familj. Jag blev ständigt nedtryckt och de kommenterade allting jag gjorde. De sa att jag var egoistisk och jag åt för mycket och hade för stort huvud. De sa att jag skulle bli mobbad om jag inte gjorde si eller så. Jag har aldrig fått en chans att tycka om mig själv. När min pappa blev full, vilket han blev alltid när jag var där så bråkade han på mig och hans fru och jag fick ta hand om mina bröder när han slog hans fru eller stod och skrek med kniven i handen att han skulle ta livet av sig. Det var ett evigt helvete, min pappa har aldrig bett om ursäkt men jag har alltid hoppats på att det skulle bli bättre. När det inte blev det så gav jag upp och slutade åka dit. Jag antar att jag älskade honom, men han känner inte mig längre, han har inte sett mig växa upp och han vet inte vad jag tyckjer och saker och ting. Han har aldrig tid för mig och jag är inte som hans dotter. Ett evigt svek.
Några år senare blev jag rånad. Blev överfallen på vägen hem med min kompis. Han hotade med kniv och vi gav ifrån oss våra mobiltelefoner. Det påverkade mig väldigt mycket, jag fick social fobi och vågade inte vara ute och shoppa själv, jag var livrädd när jag gick hem och kände mig ständigt förföljd. Jag var inte trygg ute, kände mig iakttagen. Jag började låsa in mig på mitt rum, enda gången jag gick ut i huset som jag bodde i då med mamma och hennes sambo, den enda gången jag gick ut var när vi skulle äta middag, om vi ens gjorde det. Jag mådde väldigt dåligt då, jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden jag vet bara att jag bråkade med mamma supermycket och att rånet ledde till ännu ett svek.
Jag gick på brottsofferföreningen för mina problem, jag fick lära mig hur jag skulle hantera rädslan bäst. Mamma och Peter som hennes pojvän heter stöttade mig genom att följa med.
Sommaren därefter åkte vi på semester till Grekland, den första resan sen några år tillbaks. Mamma var gravid och jag var lyckligare än någonsin. Tills jag en dag ser när Peter står och glor på mig genom en dörrspringa när jag byter om till bikini på hotellrummet. Han tittar på mig när jag är naken, MIN MAMMAS POJKVÄN! Det kom fråm att han gjort det sen jag blev rånad. I ungefär ett halvår hade han stått i fönster, springor och dylikt för att se sin fästmös dotter NAKEN.....
Detta blev kaos, jag hade inte känt mig trygg ute och nu skulle jag vara rädd i mitt eget hus i ett år framöver. Mamma var gravid med hans barn så även om hon blev sjukt arg ohch besviken på Peter så lämnade hon inte honom. Jag fick leva kvar i ett helvete fyllt av skrik och ibland var det bara en outhärdlig tystnad. Jag hade ingen att vända mig till, mamma ville försöka med Peter ändå, jag hade ingen pappa och ja det var ju de jag hade för vanligtvis så har man två föräldrar som finns för en men jag hade plötsligt ingen.
Jag började gräva ner mig i kontroll och skolarbete. Ibland åt jag inte på 4 dagar men ibland missbrukade jag maten, jag hatade mig själv, ibland kunde jag inte kolla mig i spegeln för att jag tyckte att jag var så äcklig. Jag tror att det här med problem med maten har alltid funnits där, ingen har fattat jag har bara ljugit de rakt upp i ansiktet, men det blir ju bara värre och värre. Jag plågar mig själv för att se hur mycket jag kan klara.
Så för ca två år sedan var jag ett kontrollfreak och jag hade verkligen koll på allt allt allt... Men nu har jag släppt och det känns som att jag måste pussla ihop mig igen... Men jag vet inte vad jag behöver... Jag vet bara att jag inte vill må såhär. Skulle det hjälpa att sluta äta... Kanske det. Jag vill bara testa...
Jag vill inte vara trasig längre, det min pappa och Peter har gjort har inte med mig att göra nu, förutom att det förföljer mig varje dag...
Jag är så fruktansvärt ledsen, alla jag någonsin förlitat mig på och älskat har svikit mig till döds. Jag tror inte att jag vågar att tro på att det kommer ordna sig så därför har jag gett upp... Gett upp på kampen
Jag tycker inte om mig själv, jag vill göra det. Jag vill inte må så här längre... Jag kämpar men på samma gång förstör jag allting ännu mer...
Jag ska försöka börja skriva nu för att bli av med SKITEN
Det är skönt att skriva här, för här vet ingen vem jag är och hur jag ser ut... och hur jag är utåt. Det är här min insida...
När jag var liten så hade jag problem med min pappa och hans familj. Jag blev ständigt nedtryckt och de kommenterade allting jag gjorde. De sa att jag var egoistisk och jag åt för mycket och hade för stort huvud. De sa att jag skulle bli mobbad om jag inte gjorde si eller så. Jag har aldrig fått en chans att tycka om mig själv. När min pappa blev full, vilket han blev alltid när jag var där så bråkade han på mig och hans fru och jag fick ta hand om mina bröder när han slog hans fru eller stod och skrek med kniven i handen att han skulle ta livet av sig. Det var ett evigt helvete, min pappa har aldrig bett om ursäkt men jag har alltid hoppats på att det skulle bli bättre. När det inte blev det så gav jag upp och slutade åka dit. Jag antar att jag älskade honom, men han känner inte mig längre, han har inte sett mig växa upp och han vet inte vad jag tyckjer och saker och ting. Han har aldrig tid för mig och jag är inte som hans dotter. Ett evigt svek.
Några år senare blev jag rånad. Blev överfallen på vägen hem med min kompis. Han hotade med kniv och vi gav ifrån oss våra mobiltelefoner. Det påverkade mig väldigt mycket, jag fick social fobi och vågade inte vara ute och shoppa själv, jag var livrädd när jag gick hem och kände mig ständigt förföljd. Jag var inte trygg ute, kände mig iakttagen. Jag började låsa in mig på mitt rum, enda gången jag gick ut i huset som jag bodde i då med mamma och hennes sambo, den enda gången jag gick ut var när vi skulle äta middag, om vi ens gjorde det. Jag mådde väldigt dåligt då, jag kommer inte ihåg så mycket av den tiden jag vet bara att jag bråkade med mamma supermycket och att rånet ledde till ännu ett svek.
Jag gick på brottsofferföreningen för mina problem, jag fick lära mig hur jag skulle hantera rädslan bäst. Mamma och Peter som hennes pojvän heter stöttade mig genom att följa med.
Sommaren därefter åkte vi på semester till Grekland, den första resan sen några år tillbaks. Mamma var gravid och jag var lyckligare än någonsin. Tills jag en dag ser när Peter står och glor på mig genom en dörrspringa när jag byter om till bikini på hotellrummet. Han tittar på mig när jag är naken, MIN MAMMAS POJKVÄN! Det kom fråm att han gjort det sen jag blev rånad. I ungefär ett halvår hade han stått i fönster, springor och dylikt för att se sin fästmös dotter NAKEN.....
Detta blev kaos, jag hade inte känt mig trygg ute och nu skulle jag vara rädd i mitt eget hus i ett år framöver. Mamma var gravid med hans barn så även om hon blev sjukt arg ohch besviken på Peter så lämnade hon inte honom. Jag fick leva kvar i ett helvete fyllt av skrik och ibland var det bara en outhärdlig tystnad. Jag hade ingen att vända mig till, mamma ville försöka med Peter ändå, jag hade ingen pappa och ja det var ju de jag hade för vanligtvis så har man två föräldrar som finns för en men jag hade plötsligt ingen.
Jag började gräva ner mig i kontroll och skolarbete. Ibland åt jag inte på 4 dagar men ibland missbrukade jag maten, jag hatade mig själv, ibland kunde jag inte kolla mig i spegeln för att jag tyckte att jag var så äcklig. Jag tror att det här med problem med maten har alltid funnits där, ingen har fattat jag har bara ljugit de rakt upp i ansiktet, men det blir ju bara värre och värre. Jag plågar mig själv för att se hur mycket jag kan klara.
Så för ca två år sedan var jag ett kontrollfreak och jag hade verkligen koll på allt allt allt... Men nu har jag släppt och det känns som att jag måste pussla ihop mig igen... Men jag vet inte vad jag behöver... Jag vet bara att jag inte vill må såhär. Skulle det hjälpa att sluta äta... Kanske det. Jag vill bara testa...
Jag vill inte vara trasig längre, det min pappa och Peter har gjort har inte med mig att göra nu, förutom att det förföljer mig varje dag...
Jag är så fruktansvärt ledsen, alla jag någonsin förlitat mig på och älskat har svikit mig till döds. Jag tror inte att jag vågar att tro på att det kommer ordna sig så därför har jag gett upp... Gett upp på kampen
Jag tycker inte om mig själv, jag vill göra det. Jag vill inte må så här längre... Jag kämpar men på samma gång förstör jag allting ännu mer...
Jag ska försöka börja skriva nu för att bli av med SKITEN
Det är skönt att skriva här, för här vet ingen vem jag är och hur jag ser ut... och hur jag är utåt. Det är här min insida...
Kommentarer
Trackback
