I open up, once for all
Ibland undrar jag om jag orsakar ångesten själv, jag undrar om jag faktiskt tycker synd om mig själv och gör allting mycket värre. Men jag gråter. Jag bara gråter och gråter... undrar när fan tårarna tar slut. Idag kom jag på hur det är.
Jag gråter för att jag är failad, för att jag känner mig sämst. Jag gråter för att jag är tjock och för att allting är så fruktansvärt fucking jobbigt. Jag tror att om jag blir smal så blir jag av med problemen, det är därför ätstörningen om jag nu vill kalla den det blir värre för att jag mår sämre. Jag blir av med mitt dåliga självförtroende, min osäkerhet, mina komplex, blir av med hela grejen att min kropp har blivit utsatt för diskreminering, blir av med menen från rånet, från min kränkande pappa och från min mammas "visdomsord". Jag kommer bli av med självmordstankarna och med allt det mörka. Tror jag... Jag vill bli smal för att jag tror att problemen försvinner då. Det är nog den största orsaken, att jag vill klara något. Jag vill inte vara medelmåttig och inte heller så jävla osäker som jag är...
Jag vill visa mig själv att jag har klarat något och därför blir det som det blir. Det blir en ond cirkel om jag försummar vad jag planerat men om jag följer allting kommer det antagligen bli bättre eftersom att jag faktiskt visar mig själv att jag klarar något. Men jag vet också att det aldrig kommer sluta då, jag kommer alltid vilja bli smalare för då tror jag att jag blir ännnu lyckligare. Men det tar vi då, det är min fuckade hjärna som agerar
tack hej fuck dig
Jag gråter för att jag är failad, för att jag känner mig sämst. Jag gråter för att jag är tjock och för att allting är så fruktansvärt fucking jobbigt. Jag tror att om jag blir smal så blir jag av med problemen, det är därför ätstörningen om jag nu vill kalla den det blir värre för att jag mår sämre. Jag blir av med mitt dåliga självförtroende, min osäkerhet, mina komplex, blir av med hela grejen att min kropp har blivit utsatt för diskreminering, blir av med menen från rånet, från min kränkande pappa och från min mammas "visdomsord". Jag kommer bli av med självmordstankarna och med allt det mörka. Tror jag... Jag vill bli smal för att jag tror att problemen försvinner då. Det är nog den största orsaken, att jag vill klara något. Jag vill inte vara medelmåttig och inte heller så jävla osäker som jag är...
Jag vill visa mig själv att jag har klarat något och därför blir det som det blir. Det blir en ond cirkel om jag försummar vad jag planerat men om jag följer allting kommer det antagligen bli bättre eftersom att jag faktiskt visar mig själv att jag klarar något. Men jag vet också att det aldrig kommer sluta då, jag kommer alltid vilja bli smalare för då tror jag att jag blir ännnu lyckligare. Men det tar vi då, det är min fuckade hjärna som agerar
tack hej fuck dig
Kommentarer
Trackback
